Den här bloggen har nog genomgått fler identitetskriser än en genomsnittlig gymnasietjej.
Den har länge letat efter sitt raison d'être, något som skulle kunna rättfärdiga den, definiera den.
Förgäves har den sökt efter klistret som håller allt på sin plats, eller att erbjuda ett så pass språkligt kvalitativt innehåll att allt kunnat stå för sig själv.
Vart ord för sig.
Jag har skrivit i över sex år nu, och den här bloggen blir aldrig mer än vad den är: en distraktion, en anledning till att prokrastinera viktigare saker, ett flickrum att hänga i, en övning i svenska språket, en spegel som bekräftar min egen existens, en ursäkt till att inte skriva något med mer substans, ett språkligt experiment, ett alterego.
Den här bloggen kommer aldrig att handla om politik eller dagsaktuella händelser.
Och inte heller uteslutande om varken Frankrike, Italien eller Sverige.
Och skulle ni en dag hitta ett recept publicerat på den här bloggen, så kan ni misstänka att något står mycket, mycket galet till...
Den här bloggen har som enda ändamål att hålla en lika hög mysfaktor som att sitta med en kopp te under en filt en oktoberkväll innanför regnet.
Jag räknar den till mina allra bästa vänner.
Utan den hade tillvaron känts betydligt snävare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar