11:e december - Något som gör mig ledsen

Jag har aldrig känt och kommer aldrig att känna en bättre människa än min morfar. 

Carl-Gunnar Sjögren.

CG.

Cege. 

Morfar som dansade med mig köket medan mormor plockade undan disken efter söndagsmiddagen.

Som ställde fram sin skrivmaskin och ställde upp på en 8-årings improviserade intervjuer. 

Som gjorde smidesljusstakar ute i förrådet, och gick med mig till kiosken för att köpa snusklubbor och sura snören. 

Som odlade potatis och jordgubbar i trädgårdslandet bakom huset.

Och visade mig de olika stjärnkonstellationerna. 

Som ritade teckningar, köpte Vickstabletter, bandade filmer och spelade boule.

Morfar som var intelligent, varmhjärtad, kreativ, tålmodig, god. 

Som gjorde det mesta en människa möjligen kan göra för andra. 

Utan att någonsin se det som en uppoffring. 

Det var länge sedan han gick bort nu.

Men jag tänker fortfarande att jag ska skicka vykort till honom, 

från alla mina destinationer. 

Ingenting gör mig mer ledsen än insikten om alla de stora, framtida stunder 

han inte kommer att närvara vid.