Fräknig och fullständigt okontrollerbar (enligt andras utsago, naturligtvis) föddes jag i Helsingborg på Sveriges västra kust för ganska precis 25 år och sex månader sedan, och vid denna horisont befinner jag mig nu på nytt. Däremellan har livet tagit många omvägar; den längsta var via Paris och varade i sex år. I detta Europas mitt (i alla fall enligt Herman Lindqvist, som vid intervjuer bjuder på ovanligt god Campari) lärde jag mig franska, jobbade som mässvärdinna, jobbade på resebyrå, på hostel, och senare som språkassistent för Wall Street Institute och som frilansande översättare. I fyra av de sex åren bodde jag med Y i elfte och tolfte arrondissementet. Vi reste till Spanien, England, Österrike, till södra och norra Frankrike, till Thailand och en miljon gånger till Italien.
I maj tog jag en fransk kandidatexamen i lingvistik/översättning, firade mina 25 år genom att bli skjutsad på en blekrosa skrivbordsstol över en takterass i Rom, åkte till Sverige för att se min mamma gifta sig, nådde fram till ett vägskäl, lämnade Frankrike och i oktober återvände jag hem.
Saker jag skulle ha svårt att leva utan är svart kaffe om morgonen, havet, grammatik, långa diskussioner (som inte leder fram till någonting), vetskapen om att det finns ett Toskana, smulpajer av alla dess slag, kostymdraman, Sheldon Cooper och Bodil Malmsten.
Till våren hoppas jag på att läsa Media & kommunikation vid Lunds universitet, och när jag blir stor ska jag ha ett presskort och ett kökslampa i Art nouveau-stil.
Och möjligtvis lära mig ryska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar