Jag befarar att redogörelsen för min dag denna 16:e december kommer att resultera i ett av de minst exalterande blogginlägg ni någonsin läst.
Än värre är att denna måndag inte skiljer sig allt för mycket från mina övriga veckodagar här i staden jag en gång lämnat - dessa korta, mörka dagar i väntan på det nya året och terminsstart.
I väntan på dagar som jag inbillar mig att från och med slutet av januari ska skilja sig markant från rådande tillstånd av tristess.
I väntan på någon form av officiell nystart.
Som övriga dagar inleddes denna 16:e december med två koppar svart kaffe och en hallonsmoothie.
Därtill två nya mail om översättningsuppdrag i inkorgen. Inget av intresse.
Och ett nytt oroväckande mail från Lunds universitet angående (o)behörighet till ett masterprogram i lingvistik. Paniken i crescendo.
Ett dagens horoskop (som jag inte vet varför jag får) som påstod att jag borde vara flexibel bland mina lagspelare och att det skulle bli en produktiv dag.
Jag kände naturligtvis inte igen mig alls.
Eftermiddagen tillägnades genomgång av fotomaterial i ett tappert försök till något som möjligen kan liknas vid kreativitet.
Och det sedvanliga, rastlösa surfande på internet: dagstidningar, bloggar, annonser, nonsens...
För bara några månader sedan hade jag inte tid till någonting, och nu har jag tid till alldeles för mycket.
All denna livsfarliga tid till att begrunda sådant som borde lämnas obegrundat.
Hur jag saknar de dagar då jag inte hann tänka en enda vettig tanke från början till slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar