10:e december - Mina rädslor

Jag vet ingen som är så oresonligt rädd för så mycket som jag.

För att hissar och flygplan ska störta till marken,
i verkligheten och på film.
(För i princip allt som trotsar tyngdlagen).
För åskan som går när jag är ensam,
för små utrymmen,
och vissa avsnitt av Criminal Minds.
För att sova ensam om nätterna,
och för att ni ska upptäcka att jag hoppade över den 9:e december.

Jag är rädd för de stora besluten,
och ibland mer för de små.
Livrädd för att ångra mig.

Jag är rädd för maktlöshet.
Situationer jag saknar kontroll över.
Allt jag inte vet någonting om.

Jag är rädd för allt man kan förlora:
städer, människor, drömmar, minnen, tid,
och övertygelser.

Men nu till den goda nyheten:

Jag har suttit i ett flygplan 21 gånger i år.
Jag har tittat på samtliga avsnitt av Criminal Minds,
och sovit ensam fler nätter än jag gjort de senaste fyra åren.
Jag har åkt en stor, funktionell hiss i rostfritt stål till 64:e våningen på Lebua State Tower i Bangkok,
och en fullständigt opålitlig hiss utan väggar till femte våningen på en studentkorridor i Lund.

Jag har sett Denzel Washington störta till marken,
och tagit livsavgörande beslut,
utan att ångra mig.

Jag har förlorat en stad, ett land och dess människor.
Och de drömmar som gick om intet tillsammans med övertygelserna.
Jag har onekligen tappat kontrollen och makten över enskilda situationer.
Jag vet mindre nu än någonsin förr.

Men den mest skrämmande insikten kvarstår: att jag kunde gått miste om allt detta,
på grund av något så substanslöst som rädsla.