Lettre de la butte

Jag tar en paus, jag sitter uppe på kullen.

På vår förflutna kulle, på F:s nuvarande kulle.

Vid ett bord vid ett fönster på en sjätte våning, med obeslöjad insikt i de förnäma parissalonger över gatan.

Jag fäller några tårar.

Dricker lite vin.

Medan jag låtsar att denna kulle är allt som återstår.

Det är ingen tillfällighet, men det är tillfälligt.

Min tillflykt till kullen.

Så är det idag.

En annan dag återvänder jag hem.

Ja må vi leva

Idag är Y's födelsedag.

Dessvärre tror jag inte att någon av oss upplever morgonen likt bilderna ovan.

Att livet inte alltid blir som man tänkt sig - det vet Y.

Och det är en realitet som jag vägrar att finna mig i.

I mitt liv är verkligheter utbytbara.

Platser och dess människor.

Jag tröttnar, helt plötsligt, en dag, en kväll, en morgon måste jag bryta upp.

Kanske inte just denna morgon.

Jag säger inte att så är nödvändigtvis fallet.

Bara att det hänger något tungt ovan våra huvuden idag.

Ett rum med insikt

Men titta titta vilket förtjusande litet rum jag lyckats damma fram.

Med ytor och färger och allt.
Jahaaaa....så det där var en säng! Och den där fula planschen var en spegel!

Kolla, det här rummet har ju också balkong mot innergården, behövdes bara putsa fönsterna!

Och titta, man kan gå ut och in och ut och in och ingenting händer! *kliver med bestämda steg fram och tillbaka över tröskeln*

Det här blev ju riktigt trevligt till slut.
Funderar på om det är okej - i ett förhållande - att ena parten har eget rum.
Som på yngre dar.
Mitt skrivbord, min dator, mina böcker, min Peter Jöback-affisch.

Vänligen knacka först!

As for stressmoment 2 blir det oåterkalligen en grå kavaj, lite fräschare vårstil sådär ni vet.

En relaxkavaj för den primitive parisaren.
Invändningar på det?

Finkultur till frukost: With parisian minds

Det är sjutton grader i Paris denna morgon - folk har nästan ingenting på sig.

De står på sina balkonger eller sitter på uteserveringarna med sina noisettes, sina croissanter, sina Le Monde eller Le Parisien.
De cyklar till jobb på sina Velib'.

De bär stora solglasögon.

Vad parisarna tänker på där bakom sina solglasögon?

Morning has broken

The way I look tonight

Häromdagen frågade man mig hur ofta jag byter profilbild på Facebook eller eventuell blogg.

Svaret är ganska enkelt: Så fort någon knäppt en bild på mig där jag ser...trevlig ut.

Liksom öppen, intressant, intresserad, en glaset-är-halvfullt-tjej.

Normal är också ett godtagbart adjektiv.

Eller helt enkelt en bild där jag inte gör Onda Dockan-minen.

Min bloggbild (t.v.) tillika Facebookbild är drygt ett år gammal, och måste ha tagits i någon form av välsignat tillstånd.

Såhär ser jag ut all övrig tid:

That South-French Feeling

Med den vita eftermiddagssolen lysandes rakt igenom Richard-glasflaskor på de färglada borden hos Le Bidule, framkallar jag en ofrånkomlig och hjärtslitnade längtan efter lavendel, pastis, vinrankor, olivträd, bouleklot och akvedukter.

När man drabbas av sådana sydfranska klichéparoxysmer kan man - i avsaknad på verkligheten - vända sig till ett antal overkligheter. Som, till exempel, A Good Year med Russel Crowe, French Kiss med Kevin Kline, Chocolat med Juliette Binoche eller - för den som vill bli tagen till Medelhavet - Bonjour Tristesse med Deborah Kerr.

Ehm...tja.

Ville bara nämna det.

Tråkigt när det blir såhär

Det går sådär med helrenoveringen av tvättstugan/klädkammaren.

Nu har visserligen Y annonserat att det är vi som ska sova därinne och inte mina potentiella framtida in-laws. Lämnandes vårt eget sovrum till deras oinskränkta förfogande.

Jag vet inte hur jag ställer mig inför detta.

Gör vi så i Sverige? Sätter gästerna i första rummet?

Brukar vi inte mest sucka och hoppas att de inte ska borsta tänderna/koka kaffe/läsa tidningen/sitta fåtöljen i samma sekund som vi själva minutiöst planerat?

Jaha liksom, ligga uppblåsbar knölmadrass i dammigt klädkammarrum hela helgen.

Vem sa att jag var okej med det?

Snacka om kulturkrock det blev nu då.

Souriez, vous êtes ici

Confessions of a dirty chartermind

Åh vad jag önskar denna morgon att vår innergård vore en pool, vårt kök en frukostbuffé, att vår sovrumsbalkong vette mot havet, att Y hade varit uppe klockan sex och märkt ut vårt solstolsrevir med palmsiluettsprydda badhanddukar, att adressen vore Rue du Faubourg Saint-Antoine, Alcudia, Mallorca, Spanien.

Bara för en gångs skull.

Bara just denna morgon.

Döm mig den som vill.

De växer upp så snabbt...

Va? Har Ramazzotti varit ung?!

Och såg han ut sådär?

Stencool ju.

Jag menar, vilken maxvaxad man! Vilka rörelser!

Vilken hotfull gest vid 2:59!

Han verkar mena vart ord han sjunger.

Ah, quelle souffrance !

(Men Eros, lille vän, vad har vi sagt om det här med händerna i byxfickorna och ögonkontakt med publiken? Du kommer aldrig att bli något annars. Aldrig.)

Brand och mer stress

...Och så har det brunnit uppe i konsertsalen l'Elysée-Montmartre, klassat som kulturmonument sedan -88. Ett hejdundrande släckningsarbete har pågått under förmiddagen, balkongen blev till aska, framtida konserter måste kanske ställas in.

Arrangörerna till Punk/Metal-festivalen Paris Extreme Fest oroar sig - var bli av nu?

Det är ju visserligen inte mitt personliga problem, med Gud vad stressande liksom...

Ska nog koka det där kaffet nu, innan jag får magsår.

Work is the curse of the relaxing class

Ni får helt enkelt ursäkta eventuellt uteblivet bloggande, är ganska stressad just nu.

Solen håller ständigt på att flytta sig över den molnfria himlen, och som ni förstår resulterar detta i ett evigt tillrättavridande på fåtöljen.

Jag tänkte även koka kaffe och göra fruktsallad på mina nyinköpta spanska jordgubbar - varpå jag skulle dränkt dem i crème anglaise - men när ska man få in detta i ett redan stressigt solschema?

Att jag sedan har en och annan reseskildring att läsa, lite nya topplistor att gå igenom, ett florenshotell att boka...

Ja som ni förstår är eftermiddagen helt överbelamrad av måsten och borden.

Aldrig får man njuta.

Finkultur till frukost: Originalet och presidentens hustru / The original and the First Lady of France

(Där fick jag bannemej till det. Både Frankrike och Italien på en och samma gång.

Till frukost, och på en tisdag!)

Finkultur till frukost: Hymn till våren

We need to blogtalk

Det här med att definiera sin blogg.

Att ha en nisch.

En originell idé, ett koncept, en vinkel som gör att det är just dig man handplockat bland de övriga tusen som skulle kunna vara du.

Vad som helst går egentligen an.

Man behöver inte ha en renodlad White Trash blogg, en en-glasssmak-om-dagen blogg, en musikblogg, bokblogg, feministblogg, barnklädesblogg, fotoblogg, sätta frön-blogg, en-apoteksprodukt-om-dagen-blogg, jag-hissar-och-dissar-min-unges-framsteg-blogg.

Det är helt okej att komma med kategoriseringen Vardagsbetraktelser. Vardagsfilosofi. Smått & Gott, Gott & Blandat. Life according to Greta Pärsson.

Det är helt okej, men ack så mycket svårare.

Ingen som entrar denna min blogg vet vad de har att vänta sig.

Har jag varit pretentiös, lekt åågust och skrivit om språkliga upptäckter?

Har jag gått bananas och hävt ur mig diverse anglocismer och antagit en ton ej trogen mitt vanliga jag? (jag döper detta fenomen - såvida ingen redan gjort det - till konvergent (blogg)ackommodation enligt korrekta lingvistiska termer)

Är det bara en massa italientjat och jovanottignat och hela 90-talets italienska musikrepetoar uppradad från Youtube?

Eller ett konstaterande att nu har jag minsann druckit kaffe igen. Eller inte.

Min blogg är ett enda stort ingenting.

En enda stor anti-nisch.

Att den skulle handla om Paris är endast en transparent ursäkt för att existera; inte handlar den om Paris inte, den är fullständigt narcissitisk och handlar till syvende och sist endast om mig.

Och det tyckte jag var en alldeles utmärkt och originell approach att ha på en blogg.

Jag menar, har ni hittat någon annan där ute som bloggar om just mitt liv?

Vårskrik (panik) !

På något sätt hamnar man alltid här, med kaffet och solljuset en måndagsmorgon.

När jag vakande vid tiotiden (barmhärtiga måndagar, min enda sena morgon) liksom skuttade jag upp ur sängen och med någon slags piruettrörelse landade i vardagsrummet.

Där jag skrek det länge efterlängtade och sedan veckor återhållna vårskriket.

För om inte idag så när?

21 Mars.

Nu ter det sig så, att sedan jag återupptog mina studier har jag blivit ganska grym på att organisera min tillvaro. Jag menar var millisekund av den.

Det är ett hyfsat tråkigt sätt att leva på, och jag har varje intention att bespara er dess detaljer.

Men denna vecka rubbas tillvaron av två ytterst stressande avvikelser:

Fredag, 25 mars, Y's födelsedag.

Och med anledning av denna - över kommande helg - Y's familjs visit och logerande i vår blygsamma boning.

Stressmoment 1: Vad köpa i födelsedagspresent till en 31-fyllandes som jobbar dygnets alla timmar, tycker att kläder i allmänhet är överskattat, laddar ner all media som rimligen kan behövas och endast önskar sig en MacBook (i genomskinlig avundsjuka på sin flickvän)?

Stressmoment 2: Y's (vad jag fått för mig är lite fisförnäma) familj har valt att stanna över i vårt hem (man mumlar något om att stanna nära sina barn, få inblick i ert vardagsliv, vi har inga pretentioner) istället för på ett av de hundratals Accor-hotel som finns strödda över Paris, och för vilka Y's pappa är typ restaurangchef och hans styvmamma ekonomichef.

Till deras förfogande har vi:

En totalt söndrig bäddsoffa till hans två småsystrar, vilken de allt för snart kommer att braka igenom.

En uppblåsbar madrass/säng i ett rum som tjänar klädkammare och tvättstuga till hans föräldrar.

Jag jobbar således - as of today - på att städa, snickra ny säng, måla fondvägg, dra elektricitet, sy gardiner, installera minibar, slipa parketten och montera sänghimmel.

Vi hörs om en vecka!

You're saying you don't like my Furutable?

Till en början fäller jag glädjetårar över denna blogg.

Fast efter en stund är det mest tårar i allmänhet. Över min barndom som plötsligt hamnat i White Trash-ljus och totalt måste omvärderas.

I vårt hus: Furumöblerna, pizzatallrikarna, hemmagymmet, (hemmabaren i grannens hus), tacoskvällarna, uterummet.

I mitt rum: Kinamattan, lavalampan, akvariet med malen, minikaktusarna.

Först nu inser jag under vilka trashiga omständigheter jag växt upp, och förundras över att ha blivit så otrashig som jag är. *kastar omgående min brun utan sol + wiskykollektion + uppblåsbara får genom fönstret*

KINAMATTA

Hur tänkte du här? Är vi i Kina bara för att du har en fattig mattkopia?

Look at that moon

Steg just ut på samtliga våra balkonger för att beskåda månen, men fann den inte.

Den måste ligga lågt - bakom husfasaderna över gatan.

F sitter uppe i Montmarte med vin och Brel och månen utanför sitt fönster.

Hon säger att den är större idag än den var igår.

Jag säger:

The End

Älskar, älskar inte.

Att göra eller inte göra slut.

Parislivet - mitt och andras - ungefär som Vita Lögner all over again.

För lite uppbrytningsinspiration à la nedan kan man klicka här.

(Ps. Jag hade gärna publicerat brevbildspelet direk på bloggen, men inte ens med Y's assistans lyckades jag. I övrigt blev situationen lite tryckt: "Älskling, kan du hjälpa mig att lägga upp en bloggpost om hur jag överväger att eventuellt göra slut med dig?")

Moonstruck

Så, var det någon som såg något av den där supermånen inatt?

Den som skulle träffa ögat likt en stor pizzapaj?

Själv tyckte jag att Parismånen såg ganska futtig och blek ut där den hängde ovan skorstenarna.

Knappt full.

Den måne som lös över min nattliga hemväg skulle knappast förmå skapa jordbävningar och tsunamivågor och domedagar.

Cher och Cage hade skämts över den håliga lilla bollen på det franska himlavalvet.

En sorglig ursäkt till måne, skulle jag vilja säga.

My Saturday night was basically like this. How was yours?

Veckans translationer / Overputtings of the week

"...And the girlfriend of a combination of motvalls bitch and italienfaibless like getting up with hand on heart, singing Fratelli d'Italia when the opportunity arises"

"...or my baked vegetables before serving beat the French guests faces to adopt a whiter shade of pale..."

"I'm so tired, so tired nedrans, that I cannot even look at a French otextad documentary about the sheep in Scotland."

"Where I am marching forward, I look like winter personified.

And trade opportunities"*.

*Och tradigheten.

"So if you do not score Shark*, despair not. Because this is a post about nothing."

*Hajar poängen.

Do I look like I give a damn?

Fetedissade bokmässa, är dålig akademiker.

Fetedissade rugbyfinal, är dålig flickvän och supporter.

Fetedissade fruktsalladen, är dålig vitaminintagare.

Fetedissade H&M-shopping, är dålig materialist.

Fetedissade hårtvättandet, är lite äcklig.

Nu finns inte mycket kvar att dissa denna mulna lördagseftermiddag.

Men vad göra?

Reklampaus

I helgen pågår den årliga och officiella bokmässan i Paris, Porte de Versailles.

VIP-gäster 2011 är Les Lettres Scandinaves - de skandinaviska bokstäverna, - så Stig Larsson alltså.

Vid Versailles portar kan man mingla omkring och känna sig cool och viktig och kulturell och nästan i branschen (man är ju bloggerska, liksom), prata med författare, förläggare och översättare, och heja på en och annan skandinav, exklamerandes: Va? Allvar?! Jag är också Svensk! Ja visst är Paris förtjusande om våren!

Mitt essentiella mål är naturligtvis att få se Delerms vackra anlete sticka upp bakom en hög böcker, men skulle detta inte ske hoppas jag att de har ett trevligt förfriskningsstånd till förfogande. Och hittar man inte dit kan man alltid säga:

- Ursäkta, jag är akademiker. Finns det någon sprit här eller?

Status Quo

Kaffet smakar cigarett och det ösregnar.

Kvällen föll tidigare idag än igår - jag vet inte om det är möjligt.

I Paris firar man inga madonnor och inga förlåtelser.

Ingen nåd så långt ögat kan nå.

C:s födelsedag firas i Pisa eller Venedig - någonstans man inte är.

Y är i luften och jag här nere på marken, där jag inte vet om jag vill ha en öl eller mjuk kudde som fredagssällskap.

Jag är så trött, så nedrans trött, att jag inte ens orkar titta på en fransk otextad dokumentär om fåren i Skottland.

Behöver jag säga något mer?

Jag har aldrig...

...kommit i tid till morgonens första lektion.

...hållt mig vaken en eftermiddag i studiesyfte.

...haft några fel på min översättning franska-italienska.

...ätit några chokladpraliner.

...pratat i telefon med min pojkvän.

...lagat middag.

...firat St Patrick's day.

...bloggat om något väl igenomtänkt.

I varje fall inte idag.

Finkultur till frukost: Men det var då det

Italienske sångaren Max Pezzali uppträdde - liksom alla andra halvt avslagna italienska artister med sina glory days på andra sidan 2000-talet - vid Sanremo Music Festival i februari. Jag har inte så mycket att säga om just Max Pezzali, det enda jag uppfattade av låten var ordet casino, och ungefär så skulle jag också sammanfatta helheten.

Denna låt å andra sidan - den överflödande nakenheten och leksakstelefonen till trots - uppskattar jag mycket. (läs brukar jag sjunga högt och illa till)

Förväl till torsdagen

Uuh...

Är återigen gränsänklig och kampandes på soffan i vardagsrummet.

Y har farit och flugit på nytt, är nu i Barcelona på utbildning, förmodligen i tapasätande och cavasdrickande.

Jag sover med benen stickandes en halv meter ut från soffkanten, med Paris ljus och ljud och skratt och sirener omedelbart utanför balkongdörrarna.

Innanför ägnar jag mig åt sådant som att varva cola med kaffe och vin, skriva introduktion till arbetet Utbyte - Problematik med översättning av litteratur, konsumera soja i ohälsosamma mängder och kolla på Miss Congeniality 2.

Av allt detta, vad blir då slutsatsen?

Att allt jag egentligen vill ha är ju world peace.

Finkultur till frukost: Favorit i repris repris

Jag vet att jag måste komma över den här låten, det har gått snart tre år.

Men jag gör det inte - jag gör det bara inte.

Den där guldkavajen har etsat sig fast i mitt medvetande, och när än jag känner mig florensnostalgisk eller vilsen bland italienska syntaxer glittrar Jovanotti till i mitt minne.

Vid det här laget kan ingen i världen ha passerat vid sidan om A te, men ifall, bara utifall, lägger jag upp videon ännu en gång.

Jag skyller på idétorka eller bloggkvantitetsångest eller läraren i mig som söker kulturutbilda.

Det spelar ingen roll, jag behöver ingen anledning, det här är mannen som gett mig mina italienska C:n.

Lyssna och lär.

*Det återkommande temat Finkultur till frukost har för ambition att låta er frukost eller morgonkaffe ackompanjeras av nutida eller klassisk internationell musikkultur, ofta med sarkastisk betoning på finkultur.

En morgonstund med bra låt i mun, helt enkelt.

Ett inlägg om ingenting

Jag kan inte sluta att lyssna på Chiamami ancora amore.

Jag är bestämt lite förälskad i den gamle mannen, men c'est normale - inget ovanligt med det.

Jag kan inte heller komma över det faktum att den grå vinterkappan sett sina sista dagar. Och som vanligt - gällande de parisiska årstiderna - har man hoppat över den tidiga våren och gått direkt in på t-shirts och solglasögon och glasspimplande, kickbordsöverkörande på trottoarerna och orimligt balladerande i parkerna.

Jag är okej med det, men min garderob har inte riktigt hunnit anpassa sig.

Där jag marcherar fram ser jag ut som vintern personifierad.

Och tradigheten.

Främst skriver jag detta för att timmen är passerad midnatt, för att jag tisdagspimplat ett eller annat glas vin, och för att jag kände att ett verbalt bruk - eller missbruk - vore på sin plats.

Så om ni inte hajat poängen, misströsta ej.

Ty det här är ett inlägg om ingenting.

Karriärsklurande

Jag tror att jag ska bli lärare, eller eventuellt chef.

Tydligen har jag en utpräglad faiblesse för det här med att delegera, men också för att påpeka att andra har fel och varför.

Jag tycker därtill om att höra min egen röst när jag talar, och tydligt förklarar hur de kan rätta sina misstag i efterhand.

Jag vet inte, kanske var det mitt dirigerande av fyra personers arbete i biblioteket denna eftermiddag som gav mig hybris.

Men förmodligen är det kroniskt.

Jag bara är sådan.

Sakura 2011

Förvänta er inte en beskrivning av denna dag utan tillgång till hela mitt klichévokabulär.

Den bländande vita luften i Jardin de Plantes, markens grus som virvlar likt damm mellan träden, det silade solljuset, de läsande studenterna på bänkarna längs alléen, de springande barnen över förbjudna gräsmattor.

Och körsbärsträden!

Låt mig inte ens vidröra ämnet körsbärsträdens förgängliga blom, det tar aldrig slut.

Och ändå gör det.

Bonjour Messieurs, Dames

I ett mail från CSN meddelar man mig - passerad fredagseftermiddag - att jag inte är beviljad studiestöd för pågående termin.

Med minus ett par hundra på kontot funderar man - denna söndagsnatt - på vilken melodi man ska framträda med på skolvägen imorgon.

Lilla stjärna utan himmel

För ett par veckor sedan frågade jag C, min väninna som förälskade sig i italienaren D under vår backpackingtur 2009, och som fortfarande inte begett sig hemåt (Clara, ditt Interrailkort har nog gått ut nu, bara så att du vet) vilken som var hennes favoritlåt på italienska.

En härligt naiv fråga à la brevväxling på lågstadienivå, tyckte jag.

Men pressen på svaret tilltar när man är vuxen.

Och nu har frågan kommit tillbaka return to sender, och jag erkänner mig helt rådvill inför alla svarsmöjligheter.

Fast en liten idé har man ju trots allt...

Inbjudan, oförhappandes

Om någon har lust att komma hem till vår numer briljant välstädade parislägenhet, i syfte att tömma några flaskor överblivet vin och framförallt äta upp fyra-fem påsar breadsticks med olivsmak, är ni hjärtligt välkomna.

Ingen mening att O.S.A:a, vi hänger här väntandes, sushiätandes, vinpimplandes, söndagsfirandes och kollandes Music and Lyrics...

Week-end sur la terre

Jag inser utmärkt till vilken grad jag negligerat er denna helg.

Har inte ägnat er så mycket som en stavelse.

Det blir liksom så i 6 Nations tider, när man har en pojkvän som påstår sig vara både fransk, engelsk och walesare. Och vars flickvän i en kombination av motvallskärring och italienfaibless gärna reser sig upp med handen på hjärtat och sjunger Fratelli d'Italia när tillfälle ges.

Och tillfälle har givits.

I övrigt har jag försummat er för lite traditionellt parisliv, för kaffe på trapporna till Opera Bastille, för ännu en lärarförälskelse, för en aprikosfärgad silkesblus, för Francis Cabrel, för mina ugnsbakade grönsaker som vid servering fick de franska gästernas ansikten att anta en vitare nyans av blekt, och för en samedi soir sur la terre.

Paid by the hour

Ibland faller långa, utdragna tystnader över våra kvällar i lägenheten.

På min sida bordet sysslas det med djupt koncentrerat bloggläsande, fotopillande, ordinlärning och allmänt surfande.

På Y:s sida sysslas det förmodligen med något binärt och fullständigt obegripligt.

Så när jag slutligen vänder uppmärksamheten mot honom och förebrående frågar minns du mig?, svarar han: Ja, du är väl hon som städar och fixar kaffet? Det har du ju inte skött så bra ikväll.

Tillfällig drömdestination: Menton

Det har varit en hel del skriverier om franska staden Menton på senaste tiden.

Bilder från där den vilar på gränsen till Italienska Rivieran, och vackra orangegula kompositioner med anledning av La fête du citron som äger rum i februari vart år.

Jag blir liksom alldeles till mig av Menton.

Börjar springa omkring i baddräkt i vardagsrummet och pressa citrusfrukter i parti och minut och bjuda på båtar på blocket och dricka sangria till kvällsmat - trots att sangria inte har det minsta med Menton att göra och inte heller äter jag kvällsmat.

Men jag blir helt enkelt utom mig vid insikten av att Menton existerar.

Att universitetssommaren är lång och Frankrike kortare än Sverige och att Menton ligger precis kring hörnet, väntandes.