Jag kan inte sluta att lyssna på Chiamami ancora amore.
Jag är bestämt lite förälskad i den gamle mannen, men c'est normale - inget ovanligt med det.
Jag kan inte heller komma över det faktum att den grå vinterkappan sett sina sista dagar. Och som vanligt - gällande de parisiska årstiderna - har man hoppat över den tidiga våren och gått direkt in på t-shirts och solglasögon och glasspimplande, kickbordsöverkörande på trottoarerna och orimligt balladerande i parkerna.
Jag är okej med det, men min garderob har inte riktigt hunnit anpassa sig.
Där jag marcherar fram ser jag ut som vintern personifierad.
Och tradigheten.
Främst skriver jag detta för att timmen är passerad midnatt, för att jag tisdagspimplat ett eller annat glas vin, och för att jag kände att ett verbalt bruk - eller missbruk - vore på sin plats.
Så om ni inte hajat poängen, misströsta ej.
Ty det här är ett inlägg om ingenting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar