När jag vaknar finns det inte något kaffe i huset.
Det har aldrig hänt tidigare, och jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta faktum.
Jag gör det enda rätta: Drar ut alla lådor, sliter upp alla skåp, hivar ut allt porslin, kollar i djupet på alla suspekta plåtburkar, kollar under chipsen i Pringels-burken om någon kanske stoppat kaffet där, rotar i besticklådan ovan vilken jag vanligtvis portionerar kaffet, om jag kanske sopat ner en ansenlig hög där som jag skulle kunna samla ihop, kollar diskmaskinen, kollar mikrovågsugnen, kollar papperskorgen (?), kollar om jag möjligen lämnat en kallnad kopp kaffe någonstans i lägenheten.
Blir så fullständigt desperat att jag övergår till att leta små meningslösa Nestlé decaf-rör.
Medan jag tar några djupa andetag kommer jag till insikt: Paris är rakt utanför dörren. Jag skulle kunna gå ut, skulle kunna gå till ett café, kunna köpa en kaffe, skulle kunna sitta ner med, eller ta med.
Livet i konditionalis tänker jag.
Så vackert, så hjärtskärande vackert.
Och dricker min tradiga kopp te.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar