Skryt Skryt Skryt Skryt Skryt

Jag är bäst.

Förstår ni vilken osannolik känsla det är att få känna, som utländsk student (läs människa) i ett främmande land?

Men på en sak är jag hursomhelst bäst: Oral engelska.

Mina öron dör lite när de hör välutbildade universitetsprofessorer gurgla fram något på franglais som ingen utom native fransktalande kan dekryptera.

Allting som sägs låter som varianter på Hurgy-flyrgy-gurgy-hyrgy-flurgy, i ett hejvilt skiftande mellan desperat försök till brittiska, desperat försök till amerikanska, och va-fan-vi-kör-på-alla-accenter-på-en-gång-jag-kan-ju-ändå-inte-prata-ordentligt-uttalet.

Och sedan är det ingen som förstår mig heller, för jag pratar för snabbt, för ogurglande, för syntetiskt, för rent.

Spelar ingen roll.

Jag är ändå bäst.

Förutom när den där undersköne skotske läraren spänner sina irlandsögon i mig och ger mig ordet.

Då reduceras jag till detta:

- Euhh....Aj dånt nåw....*fniss*...canjo ripit...*rodnar*...de kwästjon? *svimmar*.