Återstoden av dagen

Eftersom det bara finns en andra mars om året, tänker jag att dagen måste levas till fullo.
Vad än det nu innebär.

Det är en av de dagar då molnen är så trasparent vita och skarpt formade att de liknar de tecknade moln som seglar förbi i inledningen av The Simpsons. Moln som radat upp sigt likt ett diagonalt pärlband över himlavalvet, och flyttar sig nästintill omärkbart precis vid sidan av solen.
Vad tänkte man när man tidigare trädde sina molnfärgade tumvantar på händerna?
Dagen är mild.

Den är mer än så.

Dagen är sådan att man slår sig ner på en uteservering längs Rue Soufflot - under solen exakt - och där sitter man länge och förundras över hud som hettar, kinder som rodnar och mörka tankar som evaporerar - blir till ånga, till vårluft och driver iväg.
Man dricker sin kaffe, naturligtvis.
Stövlarna är för svarta, för tunga. Kappan för varm och för grå. Men man drar inga förhastade slutsatser, kastar inte av sig plaggen i en gest av galen vårkänning, ty man vet att den andra mars är en dag som befinner sig i ett benådat tillstånd, a state of grace, une état de grâce.

Den andra mars finns bara en gång om året, imorgon är en annan dag, imorgon kan vända andra vinden till.
Man gör det mesta av dagen, osäker på uttryckets egentliga innebörd.

Från uteserveringen på Rue Soufflot räknar man tre rödljus innan Jardin de Luxembourgs väldiga, väldigt svarta smidesportar.

Sedan räknar man inte så mycket mer, ty hela parken är ett oräkneligt myller av gröna stolar och Sorbonnestudenter, tidningsbläddrande monsieurer och plastcykeltrampande barn. I taket lyser solen och på marken sträcker den färglösa grusen ut sig härifrån till evigheten.

Man plockar fram ett nyinförskaffade anteckningsblock och skriver.
Ingen roman - det blir aldrig någon roman.
Inga pretentiösa försök till att skriva verkligheten i dess absoluta essens.
Dagar som denna - kanske är det den andra mars i synnerhet - resignerar man inför verklighetens oöverträffbara förmåga att skriva sig själv.
Man erkänner ordens otillräcklighet, utan att för den sakens skull avskriva dess skönhet.

Om ord är vapen är jag inte längre avväpnad.
Idag är ingen dag att säga förväl till vapen.
Idag är jag en hel armé, sittandes på en mossgrön stol i Luxembourgträdgården, levandes dagen till fullo.
Men det är ett benådat tillstånd.

Återstoden av dagen förtäljer inte denna text.