Bonjour mesdames et messieurs, encore un jour ensoleillé se lève sur l'île-de-France.
Ännu en solig dag på frankrikeön.
Vad det innebär vet man inte förrän samma sol dalar bakom sjätte arrondissementets förnäma husfasader och tänder Eifffeltornets bärnstensljus mot en himmel av purpur och sharlakan.
Vad det innebär står inte skrivet, jag skriver det nu.
Få dagar för med sig så mycket självklar, oprovocerad, okonstruerad franskhet som denna.
Det blev som det blev, det bara blir som det blir, hur skulle det annars vara.
Den långa promenaden i mörkblå pumps under azzurblå himmel.
Antecknandet längs kanal St-Martins norra strand.
Baguetten i hela dess njutsbara långhet.
Elletidningen köpt ohörhappandes, passerandes via presskiosken i Republique-rondellen, dessa presskiosker i dessa rondeller i denna republik.
Franskare kan inte en dag vara utan att göra parodi på sig själv.
Min text är en kontrast, min dag en motreaktion mot den nordlighet i vilken Lidl inlindat veckans dagar.
Inte bara Lidl - de kan inte bära hela skulden.
Denna smutsiga blågula skuld jag så plötsligt dragit på mig.
Hur jag vid behov efterlyser Paris alla svenska läkare i någon nypåhittad feghet inför franska instutioner.
Och bokar biljetter till Lisa Ekdahl-konserten på Olympia den femte april.
Vad tror jag att jag är?
Svensk?
Nej, behövs aktion och reaktion.
Behövs dagar som denna, då franskare kan ingen vara.
(Är jag ensam om att i barndomen ha trott att psalmens namn var Trygga Rekan?
Så går det när betoningsfelen är framme.
Trygga Rekan ingen vara...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar