Jag har nu under tre på rad följande kvällar och påföljande nätter konsumerat mitt parisliv i flytande form: Mousserande Café de Paris, hemmagjord Baily's med vaniljglass och chokladsås, Martini Bianco, rödvin, vitvin, Paul Remys och en knappt nämnvärd droppe Mojito.
Oplanerat italienskt på St-Antonios, St-Patrick's day i all ära.
Montmartsk fördrink och aveskedmiddag för mina hädanefter före-detta chefer.
Iflyttningssoirée i 16:e med kvällen regnandes över ett rum med slående utsikt.
Det där håller inte.
Jag håller inte mina arbetstider, mina tankar håller inte samman.
Måhända att i mitt plötsliga liv som flickvän har denna typ av pariskvällar diminuerats, men det handlar inte om det.
För första gången står det så självklart.
Att man är ju inte tjugo längre.
Och på torsdag fyller Y 30.
- Älskling, jag har funderat över en sak: kan det vara så att jag är din 30-års kris?
Och i så fall, hade det inte varit roligare med en porsche?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar