Bodil, Jerry & jag

Efter att ha bott i Paris en första gång, och innan jag bodde här en andra och sedan en tredje, tillbringade jag en stund i Florens, Italien.
Det var långt innan jag kände till Bodil Malmsten och världens ände.
Det var en tid som påföljde mycket, men som också föregick det mesta.

Den som aldrig levt ett årstidsskifte i Florens vet inte med vilken plötslighet vintern sänker sig i den väldiga dalen. Det är ett fullständigt överraskningsmoment. Ett Pearl Harbor.
Vid onsdagens mitt, då stadens alla kyrkklockor slår i unison sång, sitter jag baraxlad på Piazza Santa Croce och förvandlar o:n till i:n, a:n till e:n. Ingenting vittnar om att det skulle vara den 11 november; kinder och armar är högsommarfräkniga och vettlösa amerikaner stapplar omkring på kullerstenstorget i plastgula flipp-flopps.
Men de är inte vettlösa.
Bara varma och resonliga.

På den dagen följer en morgon så kall att Gud tycks ha glömt denna vackraste av sina städer. En gryning, en aurora, så isande att endast den italienska glassen finner tillstymelse till gudomlighet.
Sedan följer vintern - så kort och så kall.
Vinden viner kring de klargröna fönsterluckorna, regnen faller, faller och faller. Arno svämmer över, drunknande träd sträcker sina grenar ovan vattenytan i rop på räddning, invånarna shotar grappa, shotar och shotar. I mitt väldiga stengolvsrum trycker jag min rygg mot elementet och där fryser jag fast, med blicken stirrandes mot en flimrande tv-skärm.
Det är då jag först för syn på Jerry Scotti och Chi vuole essere milinario.

Jag vill inte bli milijonär, allt jag vill är att bli varm. Så varm som programledaren Jerry Scotti är där han svettas med sin abnormt orange solbränna under studions strålkastarljus. Och allt jag vill är att för evigt kvarbli i detta kaptiverade tillstånd som därefter blir min varje resterande, italienska vardagskväll.

Till en början slår jag febrilt i italienska lexikon för att dekryptera den lilla frågeraden med sina fyra påföljade svarsalternativ.
Så lär jag mig italienska - inte på något annat sätt.
Mot slutet av vintern skrattar jag lexikonlöst åt Jerrys suggestiva skämt och noterar att kokosnöten är världens största nöt.
Så allmänbildas jag.
När jag idag säger att jag saknar Florens är det främst dessa 50 minuter som är min längtans mitt.

Det är därför jag rörs till tårar när jag läser Priset på vatten i Finistère och blir varse Bodils relation till franska Questions pour un champion och dess programledare Julien Lepards.
Som jag önskar att jag kunde krama dig då, Bodil.
Då mer än någonsin.
Som jag förstår.