Jag har settt den ligga där förr, flyta nästintill orörligt, sträcka ut hela sin långsträckta längd diagonalt över flodbädden, aktern mot 6:e och fören mot 2:e.
Den ligger där och heter Titanic med stora svarta bokstäver och hela staden är sepiafärgad och Eiffeltornet har försvunnit in i dimmorna och lämnat ett tomrum i min vy.
Denna vy som är min då jag rör mig över Île-de-la-cité med målet i söder och blicken i väst, flanerandes som vore staden min och hela dagen och dess vatten, Seine och 16:e arrodissementets dimma, allt det förgångna och hela den ofattbara framtiden.
Det är mot Sorbonne IIII jag rör mig. Denna imposanta universitetsbyggnad som ligger likt en kompakt stenkloss av kunskap och intelligens mellan Rue St-Jacques, Rue des ecoles, Rue Cujas och Place de la Sorbonne.
Dit in beviljas man inte inträde. Dit in kommer man inte hur många pass man än viftar med, Europeiska Unionen, Schengenavtalet, alla flytande substanser i tätförslutna påsar, Europeiskt sjukförsäkringskort, fransk elräkning, lapp med tillstånd skriven av mamma.
Hit men inte länge.
In kommer man inte.
Man släpper in mig.
Jag går längst ner i Gallerie de Richilieu, svänger höger, går dörr ut och rum in, förblindad av dammpartiklarna som dansar i solljuset, och hittar slutligen den man bakom det skrivbord i den lilla vrå som sträcker fram min universitetsansökan.
I denna byggnad tillåts inte förstaårsstudenter, personer en licence, än mindre de som fortfarande inte fyllt i sin ansökan, dagen innan D.
Länge sitter jag i solen på Sorbonne IIII's innergård och betraktar ljuset strömma genom de perfekt välvda valven och tänker på allt jag kan bli.
Och på allt det som redan gått mig förbi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar