Det är inte att jag valt Metron som veckans bloggtema, sådant sysslar vi inte med här, det har att göra med hjärnans fuktion och dess förmåga att föda en relaterande tanke ur den ursprungstanke det relateras till.
En annan av dessa besvärliga existentiella frågor är, som ni säkert förstår, varför metrons dörrar är så tunga.
Nu menar jag inte den dörrversion som har för funktion att öppna sig fjäderlätt automatiskt då någon närmar sig, men som sällan gör så, varpå följer det förkrossande ljuset av skallben mot solid plåt.
Jag menar naturligtvis de dörrar på vilka en tecknad hand indikerar just var man ska trycka, denna aldrig någonsin fungerande hand-mot-hand metod som bringar så mycket frustration och mindervärdeskomplex i min vardag.
Jag trycker min hand mot denna hand, någon annanstans kan man nämnligen inte trycka, men dörren förblir precis lika stängd.
Det är samma sak var gång, historien upprepar sig, det är en regel som inte beräftas av något undantag, och det är inte en fråga om intelligens, inte ens om teknik, det är en kvinnoförnedrande styrkefråga.
Jag kastar sedan hela min tyngd mot dörren i fråga, hela den tyngd som visserligen är tyngre än vad den brukar, men som likväl inte är tillräcklig för att rubba en dörr av denna kaliber.
Jag beter mig på detta opassande kroppskastande vis i genomsnitt två gånger innan någon stark själ plötsligt befinner sig bakom mig och trycker upp dörren sådär självklart. Förmodligen ser man inte ens mig, armen ovanför mitt huvud, blicken vid horisonten, jag slinker under och igenom och tar mig slutligen och som alltid ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar