Desperat hemmafru

Jag städar i min pojkväns kök där tomma ytor förmodligen inte skymtats sedan byggnaden restes. Skrubbar gör jag som jag aldrig skrubbat förr, skrubbar med all min kvinnliga avsaknad av kraft, skrubbar av ren övertygelse att nu jävlar ska det bli obehagligt rent.

Att jag måste skrubba så hårt beror på bristen av varmvatten, bristen av varmvatten beror på min rädsla för allt som innebär eld och gas (men även för naturfenomen, flygplan, larm, karuseller, döden och samtliga småkryp utan undantag.)
Jag vet hur man återfår varmvattnet, jag vet bara inte om min livrädsla för dessa två - eld och gas - kan övervinnas. Det iskalla vattnet rinner oupphörligt, mina händer drabbas av köldskador, jag fortsätter att skrubba.

Min pojkvän har lämnat den begynnande våren, trafiken, kulturen och den allmäna civilisationen för att åka skidor i en vecka.
Det organiserade kaoset till trots faller hans lägenhet mig i smaken. Den släpper in hela dagens ljus och hela stadens ljud. Gränsen mellan ute och inne är flytande, upplösandes - ger mig lust att skriva och dricka kaffe i liter.
Skriver jag?
Naturligtvis inte.
Jag skrubbar som en desperat hemmafru, skrubbar den internationella kvinnodagen i ära eller till trots, skrubbar tills igenting resterar av svampen, skrubbar för att inte skriva.

Nu ser jag mig omkring i ett rörande rent kök och drabbas av panik.
Vad göra nu?
Hela dagens ursäkt för litterär oproduktivitet har jag skrubbat bort.
Endast skrivandet resterar.