Primavera

Den första vårdagen har anlänt, och med den en hjärtslitande längtan bort och bortom. Till alla dessa odefinierbara destinationer som är produkten av vinterns absoluta mörker, himmelns obönhörliga regn, kylans bedövande effekt på hud och drömmar.

Jag sitter i ett kök, på en hög pall placerad mitt för den vidöppna balkongdörren, givandes mot en av Paris längsta gator. Det är en måndagsförmiddag förklädd till söndagsmorgon; insvept i hans gråblå frottémorgonrock som sett sina bästa dagar och ytterligare några, drickandes mitt rykande svarta kaffe ur randigt Ikea-glas medan radion spelar vad den behagar. Jag läser de sista sidorna i Priset på vatten i Finistere och plötsligt - återigen - är allt möjlighet och befintlighet. Den nyfödda marssolen träffar mig skoningslöst med alla sina löften. Var längtan tinar, var fräkne framträder, dofterna mättas. Finns gör färgerna i alla dess otaliga nyanser. Finns gör kontrasten mellan ljus och skugga, gränsen mellan himmel och moln, finns gör ljuset och dagen.

Men ingenting är i denna stund lika obefintligt som mina ord.
Om ord är vapen är jag fullkomligt avväpnad - ståendes i skottlinjen för de kulor som är idétorkan, skrivkrampen, ifrågasättandet, tvivlet, det verbala tomrummet. De ord som i höstas fullkomligt konsumerade mig, de ord som höll mig vaken om nätterna och levande om dagarna. De ord som tycktes multipliceras med vart andetag, tills jag inte längre visste var de skulle höra hemma eller hur många sidor de skulle förmå fylla.
Allt som fanns innan december föll - innan omständigheternas makt gav sig till känna, innan katastrofområde förklarades bland mina ord - förintades av tiden. Denna ondskefulla tid som ingen rår på. Denna tid som rår på allt.

Men tid kommer och tid går. Tid går och samma tid återkommer. Tidvattnet med sitt oföränderliga vatten sedan tidens ursprung. Vårtiden med sina blommor, uppskutandes från samma lökar som så många år förr.
Årstid efter årstid. Fullmåne efter fullmåne. Allt tiden bär med sig kan den också föra tillbaka. Och det gör den, allteftersom.
I denna nyvakna marssol bar de första vårtimmarna med sig en längtan och en tanke. Att jag haft den så många gånger förr - och förlorat den lika många - bevisar enbart tidens rundgång.
Jag tänker att jag måste skriva. För att det fortfarande finns så mycket vackert som förtjänar att bli skrivet.