Svenskar i Paris

Det är svenska veckor på Lidl i Paris.
Ryktet nådde mig härom kvällen, genom mina landskvinnors tindrande ögon som fällde glädjetårar i ett glas vitt i Belleville.

De är överförtjusta, saliga likt barn inför en studande julafton, euforiska, slutar inte att prata - vad göra?

Vad göra när det vankas någonting som inte riktigt är Kalles, men nära nog?
Falu rågrut och lingonsylt, lax i hyllmeter och Singoalla.

Lidl är på krigsstigen och har med all sin tyskt organiserade strategi rånat IKEA-lagret, besudlat Svenska Affären på sin omisskänsliga identitet, belägrat Svenska Kyrkans heliga matförråd.

Lidl saknar redan latinskt blod, är redan germanskt, nöjer sig inte, vill bli nordiskt, bli svenskt. Vill bli röda stugor med vita knutar, djupgröna barrskogar, dalkullor, midsommar och midnattsljus.
Det räcker inte med älgen - hela Sverige vill man åt.

Vad göra? Hur handla?
På Lidl, naturligtvis.

Jag bönade och bad om att få undvika detta öde.
Ödet är oundvikligt, naturligtvis.
I samma stund som jag satte mina pimpinetta pumps på parisisk mark förvandlades de till Nils Holgersson-mönstrade trätofflor.
Aldrig förr i mitt liv har jag varit så blåögd, så gylleneblond, så försvenskad, så föräldat svensk.
Så många omvägar har jag tagit för att undvika faktum.
Alla omvägar leder rakt in bland Lidls hyllor under svenska veckan.

Jag inser att jag måste vidta drastiska åtgärder - säga upp min svenskhet i all dess blåögda blondhet.
Folkbokföra mig i Frankrike, stanna här länge - scheiße så länge - tills jag efter fem på raken följande, baguettätande, rödvinspimplande år kan ansöka om franskt medborgarskap.
Allt ska jag göra, med lidlskt organiserad strategi skall jag kämpa.

Men först ska jag bygga mig en bunker av Falu rågrut och nära-nog-Kalles.
Man måste ju trots allt passa på.