Där är där man inte är

Jag kan inte lova - inte er, mig själv eller någon annan, att just här skulle vara bättre än någon annanstans.

Alla dessa annanstans som existerar och lockar och sliter i ens längtan, dessa platser som är möjligheter, möjliga liv, andra liv, andras liv.

Hav, Medelhav, Atlanter och dess kuster.

Terracotta, terra cotta, bakad jord.

Alla dessa hustak.

All underlig, förunderlig vegetation och skuggorna den kastar.

Allt vindarna för med sig.

De oändligt lila vindarna i Provence.

Långt ifrån städers oroande larm, vulgära neonljus och högfärdiga arkitektoniska skönhet.

Fönsterluckorna och fasadernas färgnyanser så sällsamma att de saknar namn.

Saffran, ockra, och kanel.

Det är ingen längtan tillbaka.

Det är ingen befäst destination.

Malmstens förlorade tidvatten vid jordens ände, mitt förlorade Florens, varenda by tågen passerade, platser som förblev namn, alla de byar jag ännu inte passerat.

Eller är det en öppen bil på Route 66 - den bakade jorden må vara Afrikas stäpper.

Jag säger inte att där är bättre än här.

Men jag skulle vilja avgöra det personligen.