Madame med rätt att dödas

Jag undrar vem det är som skriker solidarite! égalité! utanför lägenhetens väldiga balkongdörrar.

Men frågan är inte vem utan vilka, och närmare bestämt, vilka hundratals?

Hela Rue Faubourg St-Antoine, från jag-vet-inte-var (för det måste vara i periferin med vilken jag inte beblandar mig) till Bastiljen, är jämntjock av rödluvade plakatviftandes kvinnor, eskorterade av bredaxlade polismän med festligt snurrande blåljus.

Som vanligt vid demonstrationer hör man inte ett skvatt av vad de säger - hundratals personer sjungandes i otakt och med munnen allt för nära megafonen har vanligtvis svårighet att få fram sitt budskap.

Mitt i detta av gatulyktorna upplysta manifestationståg tycker jag mig urskilja ett bekant ansikte.

Men är det inte, jo visst tycks det, det måste vara...Madame Arnoux.

För er som inte känner till historien om Madame Arnoux - vår före detta hyresvärd - hänvisar jag till denna länk.

Hon är kvinnan som påstod att vårt icke-rökande kollektiv hade berövat väggarna sin vita färg, och att ommålnadskostnaderna uppsteg 600 euro.

Och att elräkningen överskred vad vi månatligen betalade med 1900 euro.

Hon visade oss även några högst stötande fotografier på vad vi gjort med den stackars spisen, till hon insåg att det var en annan lägenhet, någon annans lemlästade spis.

28.000 svenska kronor behöll hon den dag vi flyttade ut - vidare till de bekväma kajerna under Seines broar.

Och nu går denna samma Madame längs Rue Faubourg-Antoine, helt fräckt och sonika nedanför mitt fönster, och gapar om rättvisa, jämnlikhet och solidaritet.
Att hon bara vågar.
I rättvisans namn borde hon skjutas.