Dagens visa / Nostalgia

Det blir alltid söndag

Jag har faktiskt ingenting att skriva.
Så jag gör en Bodil Malmsten och skriver att jag inget har att skriva.
Det var en bra gårdagskväll och det har varit en bra söndag, vilket under omständigheterna känns överraskande.
Ösregn över Paris, söndagsmiddagen avslutad, Brel i bakgrunden, några droppar vin kvar i glaset, och något nytt att låta tankarna leka med.

Hoppas att ni också har en fin söndag.

Over and out. 

Nothing falls like the rain

Regnet faller hårt mot Montmartres hustak; smattrar mot fönsterblecken, porlar i stuprännorna, tvekar för en sekund och faller sedan igen.

Jag tänker att det nog inte finns någonting bättre än just regnet - en söndag då det faller hårt och ihärdigt utanför öppna fönster, och man aldrig riktigt vill ta sig upp ur sängen.

  

Jag tänker samtidigt att det snart måste vara slut på sorgsenhet och melankoli på den här bloggen.

Att jag alldeles strax ska rycka upp mig, måla mina ögon och mina läppar, dricka något som bubblar, och ge mig ut för att fira en födelsedag.
Två, faktiskt.

Jag ska bara lyssna till regnet en liten, liten stund till. 

Dagens visa

Det här är helt fantastiskt. 

Och jag överväger att gå tillbaka till min gamla frisyr.

Ta min hand, jag följer dig, vi ska åt samma håll

Vi sitter en torsdagskväll i F:s lägenhet: vin och levande ljus på ett knaggligt träbord, Paris takåsar precis där utanför, och bortom dem - hela staden.

Vi äter tacos och lyssnar på Winnerbäck.

Sedan tar vi ett steg ut ur bilden, betraktar oss själva och börja fnittra hysterisk.
Men hur hamnade vi här?
Var tog sex år vägen?
Var det någon som såg dem rusa förbi?

Vi ju här igen, som vanligt.
Fortfarande tillsammans, vi tre.
Samma tacos, samma Winnerbäck.

Herregud.
Vi är fortfarande så inbitet svenska.

Vi pratar om Sverige och planerna för framtiden -
någon gång måste man väl ändå flytta tillbaka?
Läsa HD vid frukostbordet.
Äta kanelgifflar och ta körkort.
Nästla sig ur den franska byråkratin.
Behärska språket.
Ha en tvättmaskin.
Sluta dricka vin till lunch.
Jämställdhetstänka.
Källsortera.
Förälska sig i någon på svenska.

Winnerbäck sjunger.
Jag är en annan människa.
De senaste åren blott en dröm.

Sedan somnar jag och drömmer att Y och jag fortfarande är tillsammans.
Jag vaknar och känner mig fullkomligt schizofren.

Dagens visa

The state of things

Ett badkar.
En kopp te.
Två gurkskivor mot sorgsna ögon.
Ett halvt glas blekrosa vin.
Nåväl, det är inte vodka klockan elva en söndagsförmiddag i alla fall.

Ett mail. Långt. Onödigt, säkert, men för mig alldeles livsnödvändigt.
Början på en förklaring?
Eller det enda som nu återstår att säga.

Jag vet inte om jag någonsin kommer att förstå det här.
Vissa saker bara...är.

Många frågor från många håll om att jag åker hem.
Är det rätt?
Jag har ingen aning.
Vore det klokare att stannar här?
Det vet jag inte det heller.

Men i detta tillstånd av fullkomlig brist på svar får man hitta på ett själv.
Och om det inte är helt rätt, så är det kanske i alla fall lite mindre fel.

Onsdagsterapi

Isabels fönster vetter mot blekgula parisfasader och en färglös onsdagshimmel. 

Jag har köpt en brownie på boulangeriet (det finns tydligen så mycket energi kvar att jag trots allt kan tänka på en kaka till kaffet, tänka på antioxydanter, fenoler och endorfiner) och jag surfar nätet efter svar på den enda fråga som hägrar en vecka efter uppbrottet: 

hur kommer man över någon?

Vad jag letar efter är en mirakelkur, ett hemligt recept, ett för alla okänt tillvägagångssätt som liksom omdelbart får mig att sluta gråta bakom receptionsdisken på jobb eller tänka på framtiden som en ändlös sträcka av meningslösa timmar.

Jag hittar inte vad jag söker.

Inga recept, inga mirakel.

Inte en enda genväg.

Vad jag istället hittar är en rad kloka och välformulerade bloggare som skriver om uppbrott med den fantastiska insikt och den otroliga klarhet som endast tiden skänker.
Ingen genväg - bara vägen igenom.

Jag önskar naturligtvis att det var jag själv som skrivit detta.

Men jag är inte där ännu.

Skulle omöjligt kunna skriva det här. 

Jag kan bara hoppas att det en dag kan vara min ord som hjälper någon annan, 

så som dessa nu hjälper mig. 

Här är några av mina favoriter:

"Nyckeln till att få det att fungera är att man inte ställer krav på sig själv, att man ska må BRA eller känna samma glädje som förut. Målet är snarare att det ska kännas tillräckligt bra eller bara ok." (DN)

"Men man får liksom inte helt gömma sig i sin sorg. Det är jätteviktigt att kliva upp ur sängen fastän man inte orkar, jätteviktigt att träffa en kompis fastän man inte vill, jätteviktigt att äta den där lunchen fastän den smakar papper, och jätteviktigt att kanske inte dricka vodka klockan elva på morgonen en söndag." (Nio till fem)

"Hitta din egen gräns för när du bör sluta älta. I början får du acceptera ditt eget behov av att älta. Men när du märker att det går över styr kan du avsätta ältningstid och begränsa det. En kvart om dagen eller en timme i veckan." (DN)

"Är ni inte ihop var ni inte menade att vara med varandra längre. Det här är inte personen i ditt liv." (Nio till fem)

"Ofta saknar jag honom så att det skär i mig; min vän, min familj, min lycka mina tidiga 20-år: Det är vidrigt att lämna någon man älskar. Och jag älskar honom fortfarande; för den fantastiska person han är, för tiden vi hade tillsammans, men jag vet att han nu också vet att det var rätt" (Raskatt) 

"Det du är med om är inte unikt, och precis som alla andra kommer du också överleva. Lovar." (Nio till fem)

Last days in Paris

Det är tisdag den 24:e september. 

Tre månader till jul och parisluften är förrädiskt ljum, ljuset bitterljuvt och varmt. 

Jag har just lämnat in min avskedsansökan. 

Har ingenting mer att hämta i den här staden. 

Den har gett mig allt.

Men utan Honom är den inget.

Nu åker jag hem. 

In my inbox

Today's Horoscope for Gemini
Wednesday September 25, 2013

Adjust your sights from what could be to what is.
 Be carefree instead of locked down. 
Whatever comes next, you can deal with it somehow.

Dagens visa

Da Anna

Vid min första, tillfälliga destination bjöds jag på den mest spännande lasagne jag någonsin ätit - det var omöjligt att definiera vad som fanns i den.
Därtill I:s förträffliga efterrätt - ovan illustrerad - på fromage blanc, körsbär och speculos.
Och fler flaskor vin än jag till slut kunde räkna.

En kväll som förebådade att allt kanske skulle ordna sig till det bättre.
Att allt en dag skulle kännas rätt och rationellt och fullständigt naturligt.

Lördagen blev dessvärre inte en sådan dag.
Skoningslöst nådde mig insikten om situationens slutgiltighet framåt kvällen.
Känslan av att sjunka till ett djup jag aldrig tidigare känt vid.

Och jag sjunker ännu.

The end is the beginning is the end.

Jag packade i den stora ryggsäcken; den som är hans, inte min, spygul till färgen och - när den är välfylld - nästan lika hög som mina 155 centimeter. I tygpåsen från Sevilla stoppade jag datorn och vad som återstod av det halva kilot parmesanost från St Lorenzo-marknaden i Florens.
Sedan gick jag.

Jag fick tag i en taxi i korsningen till rue de Charenton, och föraren pladdrade glatt på om en avlägsen vän - en välkänd fransk fotograf - som en gång varit gift med en flicka från Göteborg. Vid Place d'Italie tutade han och räckte fingret åt några vårdslösa bilister, och sedan uppmärksammade han helt plötsligt min imponerande packning.

- Åker ni på week-end Madame?
- Ja, svarade jag. Ja, jag åker på week-end.
- Det gör ni rätt i.

Mitt liv hade plötsligt förvandlats till en film.
Jag satt i baksätet på en taxi som korsade den av fasadbelysningarna glittrande floden, och rusade ner mot stadens trettonde arrondisement. Framför mig radade kinarestaurangerna upp sig i ett pärlband, bakom mig låg ett förflutet som nu var utom all räckhåll. Stämningen var magisk, melankolisk och på alla sätt fullkomligt overklig:
Det här var inte jag, det här var inte Paris och det här var definitivt inte mitt liv.
Det här var den inledande scenen av en film jag sett tusen gånger, men på vilken jag nu inte kunde minnas varken fortsättningen eller slutet.
Jag visste inte ens om den skulle visa sig vara bra.

Dagens visa

The only way out is through

På tal om terapi så finns det en sak som kommer att hjälpa mig igenom detta mer än allt annat:
skrivandet. 

Aldrig förr har min blogg gått på högvarv som under de senaste veckorna (och vart kommer alla ni läsare ifrån?) och varenda tanke jag tänker om detta uppbrott måste formuleras på ett sätt som gör att jag själv förstår det hela lite bättre. Som gör att jag kan betrakta situationen sakligt och på distans, som vore jag inte riktigt delaktig.

Dessutom (det är en absolut klyscha och något av det sannaste jag kan påstå): när de svårmodiga tankarna formulerats till meningar och skrivits ner någonstans, då stannar de kvar där de står skrivna, och är inte längre våra att bära.
Terapitypens effektivitet har redan visat sig förbluffande.


Men det handlar om mer än så.

Längtan till Sverige är också längtan efter att få skriva.
På riktigt - vad det nu innebär.
Vore det förmätet att nämna ordet professionellt?

Svindlande tankar på potentiella skrivrelaterade praktikplatser till nästa sommar, likt ett bländande ljus i slutet av tunneln.

För i nästan tio år ville jag inget hellre än att skriva.

Och jag skrev.

Varför slutade jag?

Food Therapy

Torsdagskvällens födelsedagsmiddag med Wall Street-lärare på La Cantine i Belleville:  

Avokado i vinaigrette, rumpstek med sauterad vitlökspotatis och grönpepparsås, tiramisu och Côte du Rhône. 

Det tog förvisso inte bort den där känslan av att världen just gått under. 

Känslan av att plötsligt ha sugits in i ett stort svart hål.

Men det värmde och lindrade för stunden. 

Breakfast

The closest thing to crazy

Det finns uppbrott och det finns uppbrott.

Jag hade nog alltid föreställt mig att dörrar skulle slås igen hårt, att hårda ord skulle uttalas, att allt som varit dåligt skulle ältas om och om igen, att beskyllningar skulle utdelas, att ilska och frustration skulle göra det lättare att packa sin väska och gå.

Och aldrig vända sig om.

Jag hade inte föreställt mig ett uppbrott som detta.
Med ömsesidiga vänliga gester och ord, med upplyftande komplimanger, med 'du kommer att träffa någon annan', med tillbakablickar över allt bra som varit, med så mycket tvekan, med så mycket sorgsenhet, med så mycket kärlek. 

Att dricka vin, äta parmesanost och gråta tillsammans. 

Att skratta med varandra mellan tårarna. 

Att i princip skratta åt hela situationen. 

Hur hamnade vi här? 

Vi måste vara galna. 

Det är så mycket svårare. 

Det blir så mycket enklare att glömma bort varför detta överhuvudtaget händer. 

Är det egentligen så viktigt var man bor? 

Att ens barn får sjunga Den blomstertid på sina skolavslutningar? 

Kan man inte vara lycklig nästan var som helst? 

Det kan man nog.

Var som helst.

Men inte med vem som helst. 

Master Plan

Att börja om efter ett fyraårigt förhållande. 

Hur gör man det? 

När gör man det? 

Hur lång tid innan man andas igen? 

Jag inser att jag i princip inte har någonstans att ta vägen utanför dessa fyra väggar.

Ingenstans jag kallar hemma som ligger precis kring hörnet.
Ingenstans att fly.

Men vad jag lyckligtvis har är en stad full av vänner. 

Vänner som har madrasser och soffor och ibland hela lägenheter.

Vänner som har skype, tid och näsdukar till låns, vinflaskor som väntat på situationer som denna.

Vänner som fått mig att skratta idag.

Är det ens möjligt? 

Är det ens tillåtet? 

Men det finns egentligen bara en plats jag vill vara på just nu: hemma. 

Det finns egentligen bara en sak jag vill göra just nu: nypa i min lillebrors kinder, baka honom en kladdkaka och - om än bara för stunden - glömma att det någonsin fanns ett Paris.

Jag har ingen master plan.
Jag har inte ens en plan inför morgondagen.

Men någon gång, inom en ganska snar framtid, är nog tanken att sakta ta mig tillbaka. 

The End

Jag visste inte hur lång tid det skulle dröja: en vecka, en månad, vid årsskiftet, till sommaren.
Men jag visste att vid något av alla dessa tillfällen skulle det oundvikliga inträffa.
Jag visste bara inte att det skulle vara idag.

I tre år, nio månader och sexton dagar har jag levt i ett förhållande med Y.
Från och med denna morgon gör jag det inte längre.

Det har varit fyra fantastiska, förälskade, förvirrande, förlåtande, förvandlande år.
Det var de fyra nästa jag kände mig så osäker inför.

För hur säger man till någon att just här och nu kanske vi kan leva tillsammans -
idag och imorgon, när snön faller och det blir kallt.
Men inte sedan, inte i längden, inte i framtiden.
När den nu kommer.

Och hur ska man förvänta sig att den andre reagerar?
Hur kan man fortsätta att investera tid och kärlek i något som har ett utgångsdatum?

Det kan man inte.

-------

Jag ensam för första gången på nästan fyra år, och jag är livrädd.

Jag är rädd för att vakna upp ensam om morgnarna, och somna i en tom säng om kvällarna.
Jag är rädd för att allt som jag tyckt var viktigt ska förlora sin mening.
Jag är rädd för att aldrig träffa någon annan.

Men för att parafrasera den kloka Sara: kanske skrämmer det mig trots allt mindre att leva ensam, än att på obestämd framtid leva kvar i den här relationen.

Before Midnight

Lyckades äntligen att se den tredje och sista filmen i Richard Linklaters Before-triologi.
Jag måste ha varit i 15-årsåldern då jag råkade hamna mitt i den första av filmerna - Before sunrise - en kväll då den gick på tv. Och det intrycket har liksom aldrig riktigt lämnat mig: städerna, dialogerna, musiken, ovissheten.
Men nu får det nog vara nog med den här kärlekshistorien, det har gått arton år.

Uh. I'm such a girl.

48 timmar i Toskana

Wake me up when it's all over, when I'm wiser and I'm older

Hur många gånger har jag inte lämnat Italien?
Jag sitter på Bergamos flygplats och betraktar Lombardiets kullar teckna sig i stålblått mot den tidiga skymningen. Jag smuttar på ett glas Chianti för att lugna nerverna inför flygresan, kontemplerar de ofantliga och farliga flygplansvingarna som breder sig utanför fönstren, och försöker förstrött och förgäves att läsa en enda sida av boken mamma skickat med mig: Livet efter dig. Försöker hon att vara ironisk?

Helgen var en blixtvisit. Med C och D drack jag vin på en folkfylld trottoar i Milano, och åt middag i ett källarvalv. Jag fotograferade Milanos centralstation i den brådmogna lördagsmorgonen, bytte tåg i Florens, åt lunch på Piazza del Campo i Siena, och befann mig plötsligt på en gård - utkastat någonstans i det böljande Toskana - omringad av människor jag aldrig tidigare mött och måhända aldrig möter igen. Och sedan: mimosa, parmesan, ricotta, pasta, kyckling, mörk, mörk chocklad, limoncello, limoncello, limoncello...

Och sedan Florens.
Åh, Florens!
Mina kullerstensgränder, min lägenhet, min skola, mina vattenhål.

Fyrtioåtta timmar i Toskana, och nu sitter jag ännu en gång och betraktar dessa kullar jag kommit att bli så väl förtrogen med.
Men jag är trött, otroligt trött.
Jag vill inte tänka på allt det jag borde tänka på.
Och jag borde inte tänka på det enda jag egentligen vill tänka på.

I just denna stund önskar jag att någon kunde väcka mig om tio år, och berätta hur allting blev, tillslut.
Någon med facit i hand.

Men sedan ångrar jag mig.

Att missa denna tid? Denna resa?
Aldrig.

Final call for Paris, och jag måste vara med.

Tout va bien

Det går bra nu. Har äntligen fått min nya iPhone upplåst och att fungera, och har lyckats laddat ner det där Instagram som alla pratar om.
Det verkar vara stort.

Hösten är ett färgglatt faktum, måhända vackrare i Paris än någon annanstans.

Den svenska hösten, å andra sidan, har jag sedan länge glömt.
Måhända får jag återse den snart.

Après la pluie

Resignationen inför hösten.
Idag var den helt enkelt oundviklig.

Det ihärdiga septemberregnet som föll medan jag rådlös gick till Paris-Assas och skrev in mig på höstens masterprogram. Och som fortsatte att falla medan jag korsade Luxembourgträdgården, sicksackade mellan dess gröna stolar, pulsade bland de klibbiga höstlöven, sjönk ner i den våta grusen, betraktades av de stelfrusna statyerna och noterade senatens imposanta byggnad i bakgrunden.

Helst av allt hade jag velat stanna där.
Sätta mig ner på en av de blöta stolarna, och bara vänta.
På vad?
På vad som helst, egentligen.
På godot eller ondot, på bättre eller sämre tider, på ett tecken, en uppenbarelse, en insikt.

Istället gick jag ut på andra sidan parken, vandrade boulevard Saint-Germain ner till den blekrosa marmorfontänen, och tillbringade resten av eftermiddagen åt att dricka varm choklad med N.

Den sjunde dagen

Det är den sjunde dagen tillbaka i Paris, och en mer turbulent vecka vore omöjlig att föreställa sig.

Jag hade förutspått den - stormen, den perfekta.
Den hade låtit vänta på sig länge, den hade kommit i vilket fall som helst, i en annan av höstens långa veckor.
Att den kom efter ännu ett hjärtslitande uppbrott från det jag fortfarande kallar hemma, fanns det ingen som förvånades över.

Men det har också varit sju alldeles förunderliga dagar.
Som kantats av fler vänner än jag kanske förstått att jag hade.
Kloka, fina, intelligenta, skarpsynta människor i min omgivning.

Sylvassa människor.

Människor som aldrig säger det jag vill höra, men som heller aldrig säger vad var det jag sa.

Nu är söndagen skrämmande tyst och lugn.
Solen tvekar bakom de mjuka stackmolnen, det doftar av kaffe och kanelbullar,
det knakar i trägolven, surrar från fläkten och knappar från tangentbordet.

Jag försöker samla kraft, men vet inte om den kommer att räcka till ännu en liknande vecka.

Gräpevine Saturday

Vraket

Life has more imagination than us

Folk kommer och går - så har det alltid varit med den här staden.
Nu är A tillbaka och halvt på skoj säger jag att hon kommit för att ta min plats.
Att hon kommit för att bli en del av allt det som inte längre lockar, så att jag kan få återgå till de mörka vinterkvällarna, stearinljusskenet, sommarpratarna i P1, På spåret, grillkryddan, språket i Dagens Nyheter, junis ändlösa nätter och havet.
Havet!

Det är alldeles för lätt att skoja på det där viset.

I bestickskramlandet under Chartiers höga tak, med något som oupphörligt bubblar i glaset - bubblar i medvetandet - och med en påsmygande tillförsikt till framtiden.

Men det togs inga stora beslut igår.
De stora besluten är större än jag -
större än oss båda.

Det enda vi nog har förstått är att livet har mer fantasi än vi själva.

Det går an

Det går an skrev Carl Jonas Love Almqvist, och nog hade han en poäng.

Att det går an.

Måndagens uppesittarkväll med I, tisdagens rutiner, onsdagens sedvanliga återseende bakom Bastiljen, dagens inskrivning på universitetet, kvällens middag med A på Chartier, morgondagens picknick med arbetskamraterna, det kommer annat emellan, det går an.

För vore det inte så hade jag inte vetat någon råd i dessa tryckande indiansommardagar.
Så mycket laddning i luften att det inte går att andas.
Saker man tänker men inte säger.
Saker man säger men inte tänker.

Saker man ändå kan utläsa i varandra.
Men ännu inte har accepterat.

Orörliga dagar, stormiga nätter.
Så många människor runtomkring en.
Tiden som tickar.
Och man bara står där som ett frågetecken.

Det måste hända något snart: vinden måste tillta, regnet måste falla, hösten måste komma, det ena eller det andra, kvitt eller dubbelt, där är där man inte är och här är där man är.

För det går faktiskt inte an.

Onsdag

Det är en vacker onsdag, septemberluften är hög och klar, solljuset faller snett över skolgården, barnen hoppar hage och låtsas som ingenting.
Jag dricker mitt morgonkaffe i det öppna fönstret och tänker att livet nog är ganska stort trots allt.
Att det finns en yta att röra sig på, och att riktningen inte är lika viktig som själva rörligheten.

Att det finns val som man får lov att göra alldeles själv.
Det hade jag nästan glömt bort.

------

Igår skrev fantastiska Sara om att hoppa. Och att hon aldrig kommer veta varför det blev just den där måndagskvällen.

Jag vet inte varför det blev just den där tisdagskvällen.
En av tusen tisdagskvällar.

Som jag till slut sätter ord på det alldeles uppenbara: att det bara är en fråga om tid.

Inte så mycket ett hopp som ett steg ut på den allra slutgiltigaste kanten.

Men höjden här uppe är svindlande.

Soundtrack

Det blev för många glas vin - det blir det alltid med I.
Sedan kom glöggen fram, och dracks under en stjärnströdd parishimmel i en av höstens första, krispiga nätter.
Den nattliga konversationen som svävade över hennes köksbord och ut genom de öppna fönstren:
allt förflutet, ingen framtid.
Eller det absolut motsatta.

Bildkavalkad / Så vill stjärnorna

Apatisk

Tillbaka i Paris.

Så många saker att ställa tillbaka på sin plats, att lägga tillrätta.
Kläder som väntar på att hängas in i garderoben, tandborsten i tandborststället, skorna uppradade i hallen, böckerna där de hör hemma i hyllorna, eller i vingliga staplar längs väggarna. Så många vänner att ringa eller mötas med - vissa för att tala ytligt med om sommarens lättsinne, andra för att djupdyka med, ner till det allra väsentligaste.
Det finns så mycket jag borde ta tag i denna morgon, men jag förmår inte.

Det är en form av apati jag inte känt sedan 2005, den morgon jag just kommit hem från en språkresa i Kalifornien.
Precis så är det.
Och så mycket värre.

Att än en gång befinna sig i en verklighet som man sedan månader tillbaka ifrågasatt, och som nu - efter att ha tillbringat ännu en tid med det alternativ som hägrar i fjärran - tycks omöjlig att återgå till.

Men jag ska återgå.
Ska packa upp min väska, dricka mina två koppar morgonkaffe, ringa de som ringas skall, öppna min post, mötas, samtala, arbeta, ta metron, köpa kinamat, gå på bio, storhandla och göra planer inför helgen.

Jag ska göra det nu, för att jag måste.

Men detta vet jag: jag ska inte göra det för alltid.

The Perfect Storm

Det var den perfekta stormen som drev in över staden i natt; som fick fönsterrutornas glas att darra och äppelträdens grenar att förtvivlat slitas mellan vindarna. Som rev öppet hav, och lyfte de tidiga höstlöven till dans i fulländade, medurs cirklar. 

Den beslutsamma, upproriska stormen.
Den bebådande, illavarslande stormen.
Årstidens och resans slut.
Någonting annats början.

Det är den förste september och sommaren är inte längre. 

Snart doftar Paris av nyvässade blyertspennor och skolväskornas färska läder. Snart står Luxembourgträdgården i oktobers brand, och snart är vardagen ett faktum - som är den mer en någonsin under denna så efterlängtade årstid.
Som bortblåsta är de tunga, heta dagarna och tysta, stjärnklara nätterna.
Borta är stillsamheten. 

I söndagsmorgonen njuter jag lugnet innan stormen.