Idag var den helt enkelt oundviklig.
Det ihärdiga septemberregnet som föll medan jag rådlös gick till Paris-Assas och skrev in mig på höstens masterprogram. Och som fortsatte att falla medan jag korsade Luxembourgträdgården, sicksackade mellan dess gröna stolar, pulsade bland de klibbiga höstlöven, sjönk ner i den våta grusen, betraktades av de stelfrusna statyerna och noterade senatens imposanta byggnad i bakgrunden.
Helst av allt hade jag velat stanna där.
Sätta mig ner på en av de blöta stolarna, och bara vänta.
På vad?
På vad som helst, egentligen.
På godot eller ondot, på bättre eller sämre tider, på ett tecken, en uppenbarelse, en insikt.
Istället gick jag ut på andra sidan parken, vandrade boulevard Saint-Germain ner till den blekrosa marmorfontänen, och tillbringade resten av eftermiddagen åt att dricka varm choklad med N.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar