Regnet faller hårt mot Montmartres hustak; smattrar mot fönsterblecken, porlar i stuprännorna, tvekar för en sekund och faller sedan igen.
Jag tänker att det nog inte finns någonting bättre än just regnet - en söndag då det faller hårt och ihärdigt utanför öppna fönster, och man aldrig riktigt vill ta sig upp ur sängen.
Jag tänker samtidigt att det snart måste vara slut på sorgsenhet och melankoli på den här bloggen.
Att jag alldeles strax ska rycka upp mig, måla mina ögon och mina läppar, dricka något som bubblar, och ge mig ut för att fira en födelsedag.
Två, faktiskt.
Två, faktiskt.
Jag ska bara lyssna till regnet en liten, liten stund till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar