På tal om terapi så finns det en sak som kommer att hjälpa mig igenom detta mer än allt annat:
skrivandet.
Aldrig förr har min blogg gått på högvarv som under de senaste veckorna (och vart kommer alla ni läsare ifrån?) och varenda tanke jag tänker om detta uppbrott måste formuleras på ett sätt som gör att jag själv förstår det hela lite bättre. Som gör att jag kan betrakta situationen sakligt och på distans, som vore jag inte riktigt delaktig.
Dessutom (det är en absolut klyscha och något av det sannaste jag kan påstå): när de svårmodiga tankarna formulerats till meningar och skrivits ner någonstans, då stannar de kvar där de står skrivna, och är inte längre våra att bära.
Terapitypens effektivitet har redan visat sig förbluffande.
Men det handlar om mer än så.
Längtan till Sverige är också längtan efter att få skriva.
På riktigt - vad det nu innebär.
Vore det förmätet att nämna ordet professionellt?
Svindlande tankar på potentiella skrivrelaterade praktikplatser till nästa sommar, likt ett bländande ljus i slutet av tunneln.
För i nästan tio år ville jag inget hellre än att skriva.
Och jag skrev.
Varför slutade jag?
Det är något fantastiskt med dina texter Caroline. Jag tillhör de som har fastnat här inne, läser dina texter om och om igen. Beundrar din förmåga!
SvaraRadera