The closest thing to crazy

Det finns uppbrott och det finns uppbrott.

Jag hade nog alltid föreställt mig att dörrar skulle slås igen hårt, att hårda ord skulle uttalas, att allt som varit dåligt skulle ältas om och om igen, att beskyllningar skulle utdelas, att ilska och frustration skulle göra det lättare att packa sin väska och gå.

Och aldrig vända sig om.

Jag hade inte föreställt mig ett uppbrott som detta.
Med ömsesidiga vänliga gester och ord, med upplyftande komplimanger, med 'du kommer att träffa någon annan', med tillbakablickar över allt bra som varit, med så mycket tvekan, med så mycket sorgsenhet, med så mycket kärlek. 

Att dricka vin, äta parmesanost och gråta tillsammans. 

Att skratta med varandra mellan tårarna. 

Att i princip skratta åt hela situationen. 

Hur hamnade vi här? 

Vi måste vara galna. 

Det är så mycket svårare. 

Det blir så mycket enklare att glömma bort varför detta överhuvudtaget händer. 

Är det egentligen så viktigt var man bor? 

Att ens barn får sjunga Den blomstertid på sina skolavslutningar? 

Kan man inte vara lycklig nästan var som helst? 

Det kan man nog.

Var som helst.

Men inte med vem som helst.