Det är den sjunde dagen tillbaka i Paris, och en mer turbulent vecka vore omöjlig att föreställa sig.
Jag hade förutspått den - stormen, den perfekta.Den hade låtit vänta på sig länge, den hade kommit i vilket fall som helst, i en annan av höstens långa veckor.
Att den kom efter ännu ett hjärtslitande uppbrott från det jag fortfarande kallar hemma, fanns det ingen som förvånades över.
Men det har också varit sju alldeles förunderliga dagar.
Som kantats av fler vänner än jag kanske förstått att jag hade.
Kloka, fina, intelligenta, skarpsynta människor i min omgivning.
Sylvassa människor.
Människor som aldrig säger det jag vill höra, men som heller aldrig säger vad var det jag sa.
Nu är söndagen skrämmande tyst och lugn.
Solen tvekar bakom de mjuka stackmolnen, det doftar av kaffe och kanelbullar,
det knakar i trägolven, surrar från fläkten och knappar från tangentbordet.
Jag försöker samla kraft, men vet inte om den kommer att räcka till ännu en liknande vecka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar