Jag packade i den stora ryggsäcken; den som är hans, inte min, spygul till färgen och - när den är välfylld - nästan lika hög som mina 155 centimeter. I tygpåsen från Sevilla stoppade jag datorn och vad som återstod av det halva kilot parmesanost från St Lorenzo-marknaden i Florens.
Sedan gick jag.
Jag fick tag i en taxi i korsningen till rue de Charenton, och föraren pladdrade glatt på om en avlägsen vän - en välkänd fransk fotograf - som en gång varit gift med en flicka från Göteborg. Vid Place d'Italie tutade han och räckte fingret åt några vårdslösa bilister, och sedan uppmärksammade han helt plötsligt min imponerande packning.
- Åker ni på week-end Madame?
- Ja, svarade jag. Ja, jag åker på week-end.
- Det gör ni rätt i.
Mitt liv hade plötsligt förvandlats till en film.
Jag satt i baksätet på en taxi som korsade den av fasadbelysningarna glittrande floden, och rusade ner mot stadens trettonde arrondisement. Framför mig radade kinarestaurangerna upp sig i ett pärlband, bakom mig låg ett förflutet som nu var utom all räckhåll. Stämningen var magisk, melankolisk och på alla sätt fullkomligt overklig:
Det här var inte jag, det här var inte Paris och det här var definitivt inte mitt liv.
Det här var den inledande scenen av en film jag sett tusen gånger, men på vilken jag nu inte kunde minnas varken fortsättningen eller slutet.
Jag visste inte ens om den skulle visa sig vara bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar