Hur många gånger har jag inte lämnat Italien?
Jag sitter på Bergamos flygplats och betraktar Lombardiets kullar teckna sig i stålblått mot den tidiga skymningen. Jag smuttar på ett glas Chianti för att lugna nerverna inför flygresan, kontemplerar de ofantliga och farliga flygplansvingarna som breder sig utanför fönstren, och försöker förstrött och förgäves att läsa en enda sida av boken mamma skickat med mig: Livet efter dig. Försöker hon att vara ironisk?
Helgen var en blixtvisit. Med C och D drack jag vin på en folkfylld trottoar i Milano, och åt middag i ett källarvalv. Jag fotograferade Milanos centralstation i den brådmogna lördagsmorgonen, bytte tåg i Florens, åt lunch på Piazza del Campo i Siena, och befann mig plötsligt på en gård - utkastat någonstans i det böljande Toskana - omringad av människor jag aldrig tidigare mött och måhända aldrig möter igen. Och sedan: mimosa, parmesan, ricotta, pasta, kyckling, mörk, mörk chocklad, limoncello, limoncello, limoncello...
Och sedan Florens.
Åh, Florens!
Mina kullerstensgränder, min lägenhet, min skola, mina vattenhål.
Fyrtioåtta timmar i Toskana, och nu sitter jag ännu en gång och betraktar dessa kullar jag kommit att bli så väl förtrogen med.
Men jag är trött, otroligt trött.
Jag vill inte tänka på allt det jag borde tänka på.
Och jag borde inte tänka på det enda jag egentligen vill tänka på.
I just denna stund önskar jag att någon kunde väcka mig om tio år, och berätta hur allting blev, tillslut.
Någon med facit i hand.
Men sedan ångrar jag mig.
Att missa denna tid? Denna resa?
Aldrig.
Final call for Paris, och jag måste vara med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar