Onsdagsterapi

Isabels fönster vetter mot blekgula parisfasader och en färglös onsdagshimmel. 

Jag har köpt en brownie på boulangeriet (det finns tydligen så mycket energi kvar att jag trots allt kan tänka på en kaka till kaffet, tänka på antioxydanter, fenoler och endorfiner) och jag surfar nätet efter svar på den enda fråga som hägrar en vecka efter uppbrottet: 

hur kommer man över någon?

Vad jag letar efter är en mirakelkur, ett hemligt recept, ett för alla okänt tillvägagångssätt som liksom omdelbart får mig att sluta gråta bakom receptionsdisken på jobb eller tänka på framtiden som en ändlös sträcka av meningslösa timmar.

Jag hittar inte vad jag söker.

Inga recept, inga mirakel.

Inte en enda genväg.

Vad jag istället hittar är en rad kloka och välformulerade bloggare som skriver om uppbrott med den fantastiska insikt och den otroliga klarhet som endast tiden skänker.
Ingen genväg - bara vägen igenom.

Jag önskar naturligtvis att det var jag själv som skrivit detta.

Men jag är inte där ännu.

Skulle omöjligt kunna skriva det här. 

Jag kan bara hoppas att det en dag kan vara min ord som hjälper någon annan, 

så som dessa nu hjälper mig. 

Här är några av mina favoriter:

"Nyckeln till att få det att fungera är att man inte ställer krav på sig själv, att man ska må BRA eller känna samma glädje som förut. Målet är snarare att det ska kännas tillräckligt bra eller bara ok." (DN)

"Men man får liksom inte helt gömma sig i sin sorg. Det är jätteviktigt att kliva upp ur sängen fastän man inte orkar, jätteviktigt att träffa en kompis fastän man inte vill, jätteviktigt att äta den där lunchen fastän den smakar papper, och jätteviktigt att kanske inte dricka vodka klockan elva på morgonen en söndag." (Nio till fem)

"Hitta din egen gräns för när du bör sluta älta. I början får du acceptera ditt eget behov av att älta. Men när du märker att det går över styr kan du avsätta ältningstid och begränsa det. En kvart om dagen eller en timme i veckan." (DN)

"Är ni inte ihop var ni inte menade att vara med varandra längre. Det här är inte personen i ditt liv." (Nio till fem)

"Ofta saknar jag honom så att det skär i mig; min vän, min familj, min lycka mina tidiga 20-år: Det är vidrigt att lämna någon man älskar. Och jag älskar honom fortfarande; för den fantastiska person han är, för tiden vi hade tillsammans, men jag vet att han nu också vet att det var rätt" (Raskatt) 

"Det du är med om är inte unikt, och precis som alla andra kommer du också överleva. Lovar." (Nio till fem)