Jag visste inte hur lång tid det skulle dröja: en vecka, en månad, vid årsskiftet, till sommaren.
Men jag visste att vid något av alla dessa tillfällen skulle det oundvikliga inträffa.
Jag visste bara inte att det skulle vara idag.
I tre år, nio månader och sexton dagar har jag levt i ett förhållande med Y.
Från och med denna morgon gör jag det inte längre.
Det har varit fyra fantastiska, förälskade, förvirrande, förlåtande, förvandlande år.
Det var de fyra nästa jag kände mig så osäker inför.
För hur säger man till någon att just här och nu kanske vi kan leva tillsammans -
idag och imorgon, när snön faller och det blir kallt.
Men inte sedan, inte i längden, inte i framtiden.
När den nu kommer.
Och hur ska man förvänta sig att den andre reagerar?
Hur kan man fortsätta att investera tid och kärlek i något som har ett utgångsdatum?
Det kan man inte.
-------
Jag ensam för första gången på nästan fyra år, och jag är livrädd.
Jag är rädd för att vakna upp ensam om morgnarna, och somna i en tom säng om kvällarna.
Jag är rädd för att allt som jag tyckt var viktigt ska förlora sin mening.
Jag är rädd för att aldrig träffa någon annan.
Men för att parafrasera den kloka Sara: kanske skrämmer det mig trots allt mindre att leva ensam, än att på obestämd framtid leva kvar i den här relationen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar