Vi sitter en torsdagskväll i F:s lägenhet: vin och levande ljus på ett knaggligt träbord, Paris takåsar precis där utanför, och bortom dem - hela staden.
Vi äter tacos och lyssnar på Winnerbäck.
Sedan tar vi ett steg ut ur bilden, betraktar oss själva och börja fnittra hysterisk.
Men hur hamnade vi här?
Var tog sex år vägen?
Var det någon som såg dem rusa förbi?
Vi ju här igen, som vanligt.
Fortfarande tillsammans, vi tre.
Samma tacos, samma Winnerbäck.
Herregud.
Vi är fortfarande så inbitet svenska.
Vi pratar om Sverige och planerna för framtiden -
någon gång måste man väl ändå flytta tillbaka?
Läsa HD vid frukostbordet.
Äta kanelgifflar och ta körkort.
Nästla sig ur den franska byråkratin.
Behärska språket.
Ha en tvättmaskin.
Sluta dricka vin till lunch.
Jämställdhetstänka.
Källsortera.
Förälska sig i någon på svenska.
Winnerbäck sjunger.
Jag är en annan människa.
De senaste åren blott en dröm.
Sedan somnar jag och drömmer att Y och jag fortfarande är tillsammans.
Jag vaknar och känner mig fullkomligt schizofren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar