Tillbaka i Paris.
Så många saker att ställa tillbaka på sin plats, att lägga tillrätta.
Kläder som väntar på att hängas in i garderoben, tandborsten i tandborststället, skorna uppradade i hallen, böckerna där de hör hemma i hyllorna, eller i vingliga staplar längs väggarna. Så många vänner att ringa eller mötas med - vissa för att tala ytligt med om sommarens lättsinne, andra för att djupdyka med, ner till det allra väsentligaste.
Det finns så mycket jag borde ta tag i denna morgon, men jag förmår inte.
Det är en form av apati jag inte känt sedan 2005, den morgon jag just kommit hem från en språkresa i Kalifornien.
Precis så är det.
Och så mycket värre.
Att än en gång befinna sig i en verklighet som man sedan månader tillbaka ifrågasatt, och som nu - efter att ha tillbringat ännu en tid med det alternativ som hägrar i fjärran - tycks omöjlig att återgå till.
Men jag ska återgå.
Ska packa upp min väska, dricka mina två koppar morgonkaffe, ringa de som ringas skall, öppna min post, mötas, samtala, arbeta, ta metron, köpa kinamat, gå på bio, storhandla och göra planer inför helgen.
Jag ska göra det nu, för att jag måste.
Men detta vet jag: jag ska inte göra det för alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar