Det var den perfekta stormen som drev in över staden i natt; som fick fönsterrutornas glas att darra och äppelträdens grenar att förtvivlat slitas mellan vindarna. Som rev öppet hav, och lyfte de tidiga höstlöven till dans i fulländade, medurs cirklar.
Den beslutsamma, upproriska stormen. Den bebådande, illavarslande stormen.
Årstidens och resans slut.
Någonting annats början.
Det är den förste september och sommaren är inte längre.
Snart doftar Paris av nyvässade blyertspennor och skolväskornas färska läder. Snart står Luxembourgträdgården i oktobers brand, och snart är vardagen ett faktum - som är den mer en någonsin under denna så efterlängtade årstid.
Som bortblåsta är de tunga, heta dagarna och tysta, stjärnklara nätterna.
Borta är stillsamheten.
Som bortblåsta är de tunga, heta dagarna och tysta, stjärnklara nätterna.
Borta är stillsamheten.
I söndagsmorgonen njuter jag lugnet innan stormen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar