Det går an

Det går an skrev Carl Jonas Love Almqvist, och nog hade han en poäng.

Att det går an.

Måndagens uppesittarkväll med I, tisdagens rutiner, onsdagens sedvanliga återseende bakom Bastiljen, dagens inskrivning på universitetet, kvällens middag med A på Chartier, morgondagens picknick med arbetskamraterna, det kommer annat emellan, det går an.

För vore det inte så hade jag inte vetat någon råd i dessa tryckande indiansommardagar.
Så mycket laddning i luften att det inte går att andas.
Saker man tänker men inte säger.
Saker man säger men inte tänker.

Saker man ändå kan utläsa i varandra.
Men ännu inte har accepterat.

Orörliga dagar, stormiga nätter.
Så många människor runtomkring en.
Tiden som tickar.
Och man bara står där som ett frågetecken.

Det måste hända något snart: vinden måste tillta, regnet måste falla, hösten måste komma, det ena eller det andra, kvitt eller dubbelt, där är där man inte är och här är där man är.

För det går faktiskt inte an.