Onsdag

Det är en vacker onsdag, septemberluften är hög och klar, solljuset faller snett över skolgården, barnen hoppar hage och låtsas som ingenting.
Jag dricker mitt morgonkaffe i det öppna fönstret och tänker att livet nog är ganska stort trots allt.
Att det finns en yta att röra sig på, och att riktningen inte är lika viktig som själva rörligheten.

Att det finns val som man får lov att göra alldeles själv.
Det hade jag nästan glömt bort.

------

Igår skrev fantastiska Sara om att hoppa. Och att hon aldrig kommer veta varför det blev just den där måndagskvällen.

Jag vet inte varför det blev just den där tisdagskvällen.
En av tusen tisdagskvällar.

Som jag till slut sätter ord på det alldeles uppenbara: att det bara är en fråga om tid.

Inte så mycket ett hopp som ett steg ut på den allra slutgiltigaste kanten.

Men höjden här uppe är svindlande.