Au revoir och på återseende (eller Mitt rafflande liv)

Igår lekte F och jag Fransk Afton och dinerade således på en högst lämplig bistro, lämplig för att den uppfyllde alla de krav som man rimligen kan, och bör, ställa på en fransk bistro, ett överflöd av speglar med menyn ditskriven i tuschpennetext, orimligt små vinglas, en arrogant ägare, Kir cassis (men inte royal), zinkbardisk, småsegt kött, fejkade antikviteter på väggarna och massor av majonäs.

Och denna bistro var en bistro om någon.

Som ett miniavsked till Paris, även om vi ses (lite för) snart igen.

Vår egna tradition, må frånvaron vara aldrig så kort.

Det är fint.

Mrs. Dalloway said she would buy the flowers herself.

Go.Went.Gone

Visserligen fick jag väldigt lite gensvar på min önskan om att lördagen skulle infalla tidigare,

men det går an.

Imorgon är det i alla fall den vanliga, förhärskande lördagen, på sin plats mellan fredag och söndag, som sig bör, men det innebär per niente att jag skulle vara resklar.

T.ex: Var i Paris hittar man kombinationen bikini och vantar den 28:e januari?

Bikini ingenstans, för hey, det är liksom januari.

Vantar ingenstans för look around, det är ju i princip vår.

I denna min utdragna, evighetslånga, vidsträckta ledighet, har jag med ens fått bråttom.

Det vill säga föga tid för filosoferande (ibland betydligt mindre filosoferande) skriverier på bloggen, och dessutom...

...dit jag ska, till denna övergivna plats vid världens (i.e. Frankerrikets) ände, utan kultur och civilisation, bara snö och snö (och ett ovanligt högt antal barer på en ovanligt liten yta) och frisk luft och stor himmel och spetsiga berg (och fullkomligt overpriced restauranger) och skjuta vilt och plocka bär och vandra skog (och ligga helkroppsmassage), där finns inget internet.

Y säger att jag måste skriva på papper, med penna, och posta på bloggen senare.

Hujedamig.

Just don't party on a week-day

Sammanträde

Dolce Gusto

Jo, men det är något visst med macarons.

Jag har bestämt mig för det nu, efter att ha köpt ett blygsamt urval på vägen hem från laboratoriet.

Med spelad övertygelse, en av var sort,

- Det var allt, tack!

Dinglat med påsen av dyrgripar längs trottoaren, utan vare sig högfärd eller falsk blygsamhet.

Ignorerat regnet och den intetsägande dagen, lekt världsvan fransyska, gått mot rött, gått i nya skor med studsande snören, gjort Kookaï-rean.

Återvänt till värmen, placerat de spröda sakerna på blekrosa glasfat med silverfot.

Kokat kaffe i maskinen. Dolce Gusto.

Fotat stilleben.

Ätit upp stilleben.

The last time I saw Paris. Genova, Italy

There have been better mornings

Uppflugen på en barstol, innanför regnet, sitter man och funderar på vad onsdagens frukost skulle kunna bestå av.

Glänsande svart kaffe med extra mycket extra fluffigt skum.

Fromage blanc med havregryn, tranbär och gojibär.

Vitt te med smak av grantäpple.

Det rostade brödets gyllene krispighet i vilket avokadon och olivoljan långsamt tränger in.

I den bästa av världar.

I denna värld ska det tas blodprover klockan två, och innan dess får inte minsta smula inmundigas.

Undertiden klär jag upp mig i mjuk morgonrock och bjuder in mig själv på ögonfrukost.

Douce douleur!

If you hear something late at night...

...så är det inget alarmerande, bara det porlande ljudet av sodastreamade* bubblor som rusar upp mot glasets yta där det står på nattygsbordet. Och om man streamar riktigt hårt låter vattnet som en hel bäck som brusar, ingen mening att ha sådana där dyra vågmaskiner ståendes i ett hörn för att kunna somna.

* Proud owner of a sodastreamer since 2010-12-24.

It's a shame

Men vad hände?

Välorganiserade, strukturerade, underrubricerande jag. (Ja, vi säger så, det gör vi.)

Så går man och blir sysslolös och rastlös och bloggfanatisk och vips ser ens skrivbord ut såhär.

Man borde skämmas.

Jag skäms.

Heja språket!

När jag var mycket mycket yngre och väldigt väldigt sjuk brukade jag skriva.

Läsa och skriva och titta på Rederiet - mer än så kan man inte göra i en sal på lasarettet.

I snart sjutton år har skrivandet hjälpt mig att leva, att leva rikare, att leva tvåfaldigt.

Jag behöver inte skriva om sjukdomen och dess efterskalv för att det ska vara terapeutiskt.

Men ibland tänker jag ändå.

Att man skulle dela med sig något.

Att om man har språket, och om man har historien, då är det faktiskt lite ens ansvar, som en eldig skrivlärare en gång sa till mig.

Och när jag inser vad Heja Abbes underbara pappa Gunnar har ställt till med för ett fantastiskt projekt, blir jag alldeles tårögd, engagerad, inspirerad och otroligt upprymd.

Kondition-alis

Y tycker att det finns så mycket att göra för den som är förunnad fem veckors ledighet.

Som till exempel att stiga upp klockan åtta på morgonen, ta metron med honom till St-Michel och simma rundor i vad som lär vara en magnifique 20-tals bassäng.

Eller hoppa av på Montparnass och fotografera rusningstrafiken under de släckta neonljusen och dricka kaffe under infravärmens glödande sken.

Gå och köpa anatomiböcker för barn (det vill säga hans lillasyster), sitta och skriva på någon charmerande tesalong och springa och titta på lägenheter.

Och det kan man ju tycka.

Om man inte förstår att efter två och halv vecka med morgonar som infaller vid tolv, maniskt bloggande, otålig väntan på flertalet besked och total syrebrist, är det inte lika enkelt att plocka upp sig och damma av sig och borsta på sig rougen igen.

Man får börja om lite från början, med simringar, om ni ser vad jag menar.

Like flowers waiting for the light of spring

Ett annat exempel på italienska låtar som inte är det minsta italienska, där the real thing snarare är av, precis, The real thing, från -76 och med titeln "You to me are everything".

Men jag måste tillstå att den italienska nonsensversionen gör mig bubblande euforisk, ger lust till att slå upp balkongdörrarna på vid gavel, plantera legio pelargonior, köpa rosa solglasögon, göra en roadtrip, tugga Hubbabubba, skriva kärleksbrev och såklart bejubla det vackra konjunktivet precis innan "Primavera".

(För allas trevnad uppmanar jag att inte se slutet. Det blir så pinsam stämning då.)

This Girl Gone Mad

Här sitter man helt insnöad och inte ens snöar det.

Paris bara regnar vidare utanför och rummet fylls av det solitära ljudet från en tvättmaskin.

Åtminstone har man målat naglarna koralliskt röda och begrundat färgen torka, man har skrivit hotbrev till CSN och skrapat stearin från bordsskivan, färgkoordinerat sina hårsnoddar, tagit bort nagellacket och målat dit en annan nyans, kollat brevlådan fyra gånger och funnit den tom, skrivit hotbrev till postverket, hällt fullkornsris i grytan och betraktat det expandera, försökt lära sig tyska, rört ihop lite guacamole och övervägt att gå alldeles retro och titta på sju timmar av Tillbaka till Eden.

Konklusion: Jag håller på att bli fullständigt vettlös, så vänligaste Gud, om det är lugnt med dig, se till att det bli lördag med all Toulouse rödhet och Pyrenéernas vintriga vithet mycket mycket snart, helst imorgon. Ok?

Ok.

Lite länkkärlek trots allt

Jag tänkte absolut inte introducera det här med länkkärlek på bloggen.

Inte för att det är någon dålig idé, precis tvärtom, och således kommer jag aldrig att göra något annat.

Men när det kommer till Little Brown Pen med dess förtjusande, förförande och alldeles alldeles underbara parisfotografier - jag önskar inte min värsta fiende att gå miste om den.

Who came first?

Nog för att "Var ska vi sova i natt" är sådär alldeles fenomenalt bra, men lönt att sno liksom.

On Tuesdays we play language geeks

På lingvistiska grunder uppbådar jag härmed till följande stimulerande frukost/lunch-underhållning:

DN: Högskoleprovet 2010 - Orddelen

Hälsningar,

Ååågust

All this time - a quite boring entry

Vänligen ta ett par sekunder och sug på följande påstående med påföljande svar:

- Den här mackan är inte god.

-Nej, det är den verkligen inte.

- This sandwich is not good.

- No, it really isn't

- Ce sandwich n'est pas bon du tout.

- Oui, pas du tout.

Nä, mackan är fullständigt irrelevant för poängen.

Men på svenska och engelska - låt säga de germanska språken för att låta extra nördiga - följs ett nekande påstående av en nekande bekräftelse. Nej. No.

På franska - det latinska språket - följs det nekande påståendet av ett jakande svar. Oui.

För att hålla med om någons nekande påstående svarar man alltså:

- Den här mackan är inte god.

- Ja, det är den inte.

Och detta, läs och häpna kära vänner, har jag inte insett förrän nu. (!)

I snart fyra år har jag sprungit omkring i Frankrike och varit oense med i princip alla, från crêpegubben till Sarkozy.

Jag har svarat med en nekande bekräftelse, så som på svenska

eller engelska, vilket i deras öron är som att säga:

- Den här mackan är inte god.

- Nej där har du fel.

- Det är verkligen inte soligt idag.

- Näää, det stämmer inte alls.

- Man bör inte ljuga.

- Nej det kan jag inte hålla med om.

- Vi anser att din lön inte är tillräckligt hög.

- Nej där gör ni nog ett misstag.

- Jag litar på dig för jag vet att du inte gör några dumheter.

- Nej men vilken naiv och blåögd idée av dig.

Jag menar: All. Denna. Tid.

Lundi / Monday

Det sägs att en enda kopp te har samma läkande effekt som en hel natts sömn.

Och jag som sovit tolv timmar och just druckit tre koppar te, en av var färg, minus svart.

Jösses så välläkt jag måste vara just nu.

(I övrigt är det måndag i Paris och allting är stängt. Nedanför längs trottoaren passerar paraplyerna och i lägenheten råder tystnaden. Jag har avfärdat samtliga idéer inför dagen, klockan är kvart över ett och ingenting kvartstår.)

Moi moi moi

Jag följer Underbara Claras - som visserligen är lite too much housewife för min smak, det finns ändå en övre gräns för hur många foton man vill se på kanelbullar - bloggskola och lär mig att det är viktigt att lägga upp bilder på sig själv.

Jag kom att tänka på det nu när jag just använt ordet fotogenisk och undrar om det finns ett motsatsord.

Tydligen vill läsarna känna att de känner skribenten personligen, vilket enklast uppnås genom att publicera självporträtt, och gärna in action.

Jag vet inte hur mycket min grej det är, men låt gå för denna gång.

Jag ger er två bilder här - på temat den rosa klänningen som jag otroligt nog nästan aldrig använder - men sen vill jag inte höra något tjat.

D'accordo?

Macarons! Maintenant!

Prick kvart över nio denna söndagskväll fick jag en plötslig och oförklarlig lust att avnjuta några macarons till dagens sista kopp te.

Gärna med ros eller pistaschsmak.

Det är lite underligt trots allt, så förtjust är jag inte i denna trendbakelse, mest tycker jag att de är söta och uppiggande och otroligt fotogeniska.

Och att det är fantastisk festligt att kika in på Ladurée skulle man ha vägarna förbi, där pälsprydda parisare och Mickey Mouseprydda t-shirtar köar längs den oändliga glasdisken med alla sina varierande kartongstorlekar och all dess färgglada smakval.

Jag har en vännina som häromdagen sa att hon bakar sig egna macarons (med lime och basilika och vit chocklad. Till exempel.), det är ju visserligen lite överkurs, men också helt rätt person att bjuda in på spontanfika just nu.

Maison Ladurée. 75 Avenue des Champs Elysées. 75008 Paris.

Man retrolyssnar

På temat vårt stolta och välsprayade årtionde.

Meningsskiljaktighet

I snart sju månader har vi pratat om att flytta, även om jag under dessa sju månader - i vår nuvarande lägenhet - lyckas få till en riktigt bra touch av ljusstakar och skålar, bokhögar och bokstaplar, tavlor, tidningsurklipp, vaser, och en riktigt snygg tandborsthållare om jag får säga det själv.

Men varför det ska vara så svårt att hitta en ny lägenhet är mig obegripligt, när vi vet så väl vad vi söker.

Mina kriterier:

- Andra våning eller högre

- Byggnad från inte senare än 1920.

- Nyrenoverad

- Mörk parkett

- Cheminé

- Andtagande utsikt

- Balkong

- Walk-in closet

- Stuckatur

- Badkar med fötter

- Tid -och prislös

Y's kriterier:

- Säkert område

- Nära till våra frekventerade metrolinjer

- Tvätt -och diskmaskin

- Elektrisk uppvärmning

- Passande planlösning för våra möbler

- Billig

Vår blivande boudoir, med adjoint salle de bain och dressing - mais bien sûr - tänker jag mig lite som nedan.

Det gör inte Y.

The ugly freckley face of blog-jealousy

Här sitter man och tjurar för att man nyss insett (och man är hemskt sen på det) hur otroligt många vackra och talangfulla bloggar det finns i det svenska bloggsfären. Och inte nog med att de alla är smarta, vitsiga och originella, kan vända på en mening fyra gånger om, att de sprudlar av fantasi och ironi, att de fotar fantastiska bilder som får gårdagens rester att se ut som Nobelmiddagen, snittar tusentals läsare om dagen och att hela bloggen är ett spektrum av färger, vissa av dem får dessutom betalt för det.

Och som om det inte störde mig nog så är alla bloggerskor skitcoola och undersköna och ungefär 24 år gamla.

Det suger verkligen, men de gör min dag.

Wining and dining on the island

Nos ancêtres les Gaulois. 39 Rue St-Louis en l'ile. 75004 Paris.

På en ö i floden

Ikväll ska vi gå ut och äta på Ile-St-Louis.

Det enda jag någonsin ätit på någon av öarna var en glass, och det var fint som snus men så dyrt att jag snabbt kände mig tvungen att gå därifrån.

Att Ile-St-Louis inte är en sådan där ö med blåmålade fönsterluckor och saltstänk kan man ha överseende med när man befinner sig i en av Paris äldsta byggnader, där köttet grillas över öppen eld och all den sydfranska maten är à volonté och detsamma gäller för vinet som tappas ur tunnorna.

Wilde imagination

Dumheternas dumhet, att ständigt upprepa samma beteende och förvänta sig olika resultat, vem sa så?

Som att t.ex dricka cola efter solnedgången, och sedan ligga vaken och fundera på Sverige och Paris och allt där emellan och vad händer när man dör och vad finns bortom evigheten och utanför universum och hur går fortsättningen på den där låten och varför är alla möbler så dammiga och vem kom först mannen eller musen och undrar hur lätt det är att ha en hjärntumör utan att upptäcka den och vilken var nu 1995:s julkalender och vad gör man när alla pengar tagit slut och how many roads must a man walk down och hur många kalorier är det i en avokado och hur gammal är egentligen Clint Eastwood och hur blandar man en White Russian och hur kommer resten av mitt liv att se ut och alla roliga och förnuftiga saker någon sagt någon gång men man kan inte minnas när eller varför och antingen försvinner de här tapeterna, eller också gör jag det, vem sa så?

Just nu i Paris

Tydligen kan man inte bara påstå saker på sin blogg utan att backa upp med bildbevis.

Jag ville mest bara notera att den första parisvåren är förbi.

Staden är återigen kall, grå och snölös, färglös och förfrusen.

Förfrusen likt mina fingrar vars lovikavantar försvann på tåget mellan Helsingör och Köpenhamn.

Så nu backar jag upp mitt påstående att Paris är grått:

Ett grått Paris.

Att mina lovikavantar är försvunna kan jag inte bevisa.

Friday Cosiness

Man försöker att lära sin engelsman/fransman lite hederlig svensk kultur.

Som t.ex det essentiella fredagsmyset* - the friday cosiness.

Jag förklarar vänligt men bestämt att man helst bör äta tacos.

Varpå man avancerar med chips och dipp - kanske till Let's Dance? - och med läskande drycker och lösgodis i samband med att man tittar på hyrfilm.

(Eftersom de två sista är svårgenomförbara i Frankrike övar vi stenhårt på tacosmomentet.)

Det är också viktigt att det är rätt stämning i hemmet, som t.ex att Y påpekar hur skönt det är med fredag, att arbetsveckan varit lång, att det doftar gott från köket, och sedan mumlar lite irriterat över filmvalet med Hugh Grant och Sandra Bullock i huvudrollerna.

När Y tror att jag gör parodi på mitt eget lands kultur blir jag fasligt förnärmad och understryker vikten av friday cosiness genom att hänvisa till hårdfakta:

"Fredagsmys har även fått en stor betydelse inom olika sociala medier. Den tredje största svenska sidan på Facebook (efter tv-serien Solsidans) och Hallonlakritsskallen^[4] är Vi som älskar fredagsmys^[5] som uppgår till nästan 2% av Sveriges befolkning."

Mer om Hallonlakritsskallen imorgon...

Nota bene: Bilden är gravt missvisande, jag vet inte vad det är för grönsaksknaprande familj som fredagsmyser på det här minimalistiska viset, men likväl dök den upp bland de omedelbara sökresultaten.

*For more information on Friday Cosiness click here.

Önskelista

Jag önskar att jag bodde i Sverige och pluggande journalistik i funktionella byggnader med funktionella lärare och gick på nationernas baler och cyklade rundor över Lunds kullerstenar och pratade i fullständiga meningar med svenska syntaxer och fick svenska svar.

Jag önskar att jag bodde i ett loft på Manhattan med kök i rostfritt stål och en brandstege som ledde ner till trottoaren och hela stadens ljus som ramlade in genom fönstret ovan takbjälkarna.

Jag önskar att jag bodde på en ö i havet med rosafärgat vin och blåmålade fönsterluckor och saltstänk i håret som aldrig gick ur.

Jag försöker envetet att få in alla dessa liv i min kalender för 2011, men det blir lite stressigt.