Man halvspringer i den lila gryningen, ner Avenue Ledru Rollin, över den anonyma bron där Notre Dames morgonskepnad tecknar sig i väst och periferins skorstenar bolmar i öst.
Över det lugna djupblå vattnet, till ljudet av grönvita metrovagnar som skramlar på bron länge bort, längs den övergivna grusgången genom ett sovande Jardin de Plantes, ändan ner till Rue Censier och ingången till en deprimerande 70-tals byggnad under en fort ljusnande himmel.
När man inte hinner med morgonens automatkaffe tycks dagen redan skriven.
Sedan, när samma himmel redan mulnat och eftermiddagen knappt börjat, stirrar man perplex på pappret med provfrågor och resignerar fullständigt inför sin ovetskap om samtliga svar.
Så citerar man slutligen Montaigne, helt hors sujet, "För att det var de, för att det var jag", i hopp om att imponera storslaget på professorn med denna det ödsliga bladets enda mening.
Mare, mare.
Vad resterar då, av glädje, av någon form av sötma, av kanske lite solsken, en ondagseftermiddag?
Men såklart.
Ma che vuol dire?!
SvaraRaderaHmm....cosa? Quando?
SvaraRadera