Hon fann en tröja under Paris näst största rea på året, den passade henne, den var lila, den kostade fem euro, den var skimrande, hon behövde inte döda någon för den, den bröt mot hennes vanliga jag och hon älskade den mer än alla sina andra kläder sammanlagt.
Men efter två timmar hade tröjan redan hunnit få ett långt, fult ärr tvärs över ryggen, och vid femtiden tycktes trådarna lösas upp av sig själva vid pojkvännens fjäderlätta beröring.
Så med inget annat än tom tid framför sig köpte hon ett carnet om 10 metrobiljetter à 12 euro, och turnerade stadens alla H&M.
Tröjan var inte att återfinna någonstans.
Där vandrade hon alltså i den skyndande skymningen, längs Avenue de l'Opera, med den söndriga tröjan i en påse dinglande kring armen, med fötterna förstörda av allt för många högklackade stöveltramp, och alldeles alldeles desillusionerad.
När hon stannade för att fotografera Louvrens upplysta fasader hoppade en man fram framför kameralinsen och deklarerade följande sanning och icke-sanning:
- Ah, photo! Pas parisienne, touriste!
Ah, foto! Inte parisiska, turist!
Där och då resignerade hon inför omöjligheten till att någonsin bli en sann parisiska - oavsett hur många dagar av soldes hon förmådde genomföra - och inför den till en perfekt lila tröja.
Madamoiselle la suédoise försvann bort mot Tuileriträdgårdarna i den lila skymningen, ner mot Seines oupphörliga vatten, och ingen har sett henne sedan dess.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar