Jag avskyr att flyga, vi behöver inte prata mer om det, det har ältats i all oändlighet och världens alla Gin&Tonic kan inte råda bot på denna realitet.
Därför - i synnerhet för att komma hem till Sverige - tar jag Eurolines långdistansbussar.
Färdmedlet känns ungefär lika o-exotiskt som destinationen.
Man tränger ihop sig bland ölburkar och blöjlukt, vida mörkhyade damer i färgglada textiler, män och ungar som somnar i knäet på en, och olivoljan från den medköpta pastasalladen som rinner ut i väskan och in i Ipoden.
Man ska ju bara till Sverige.
Så när man ska någon annanstans - till en plats man verkligen åtrår, en stad vars namn vittnar om sol, vin och vidsträckta landskap, eller om salta vindar och och doften av fuktig hud - dit vill man åka tåg.
Se hur landskapet passerar och förändras, gissa vart man befinner sig, känna solens strålar genom fönsterrutan, anteckna.
So far so good.
Tills man kommer in på SNCF's inferno till hemsida.
Där man får upp nya avgångstider och nya prisuppgifter för var identisk sökning.
Olika färger betyder olika kategorier - högst pedagogiskt - men destinationen du ber om existerar inte, Milano, Toulouse, Nice, Barcelona förvunna i tomma intet, man hade lika gärna kunnat skriva Atlantis.
Och på söndagar är det nog vilodag, och då vill franska lokförare hellre dricka portvin, bada skumbad och titta på Vivement dimanche*
Inte konstigt att man till slut sitter stilla på soffan i vardagsrummet och gråtandes äter upp julgodiset som fortfarande finns kvar.
*Jag får för mig att det är lite som Sveriges sedan länge nerlagda (?) Söndagsöppet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar