Jag ska aldrig läsa en bok igen i hela mitt liv, tänker jag när jag nått slutet av Paolo Giordanos Primtalens ensamhet. Att så mycket metronjutning skulle behöva upplösas i så mycket lidande, på sista sidan, vid midnatt.
Det är bara inte schyst.
Som att ta död på hästviskaren, eller på Kevin Costner i Kärleksbrev.
Som att låta Di Caprio sjunka med Titanic.
Missförstå mig inte, i Primtalens ensamhet är det egentligen ingen som dör, förutom all den ackumulerade anticipation som mynnade ut i ett ingenting.
Jag vet att det är starkt, att det är vackert.
Jag vet att de rosaglittrande sluten inte är de vi minns.
Men för tillfället tänker jag tjura här på min vänstra sida av sängen, fullständigt berövad
på min söndags happy ending.
vet du ens om högsta uträknade primtalet har egt rum i universums historia som t ex summan af alla saker eller saker och händelser eller saker och händelser och delar och relationer eller ...?
SvaraRadera