En gång, lite tidigare i livet, bodde jag en stund i Florens.
Om detta skrev jag ungefär såhär:
Jag faller i kärlek för Florens.
För hur den mjuka, orörliga vattenytan återspeglar det tidiga morgonljuset som reser sig bakom kullarna.
För hur detta ljus - under den sena eftermiddagen - slingrar sig kring magnifika, korintiska pelare, hur det väller in genom de romerska valven, och inte minst hur det värmer mitt frusna skandinaviska ansikte och ritar dit hundratals höstfräknar.
***
Så plötsligt faller natten över Florens. Som smög den sig tyst och stillsamt fram över kullarna för att mjukt landa i den väldiga dalen. Då solen slocknat tänds hundratals dova gatlyktor längs Arnos kajer, och hundratals glittrande reflektioner på den kolsvarta vattenytan.
Likaså vinden smyger sig på och stjäl slutligen hettan från den tunga sensommardagen.
Allting blir lugn, rymd och luft.
Tanken på att kanske - i april - få visa mitt Florens för Y, är nästintill svindlande.
Men tanken på Florens skrämmer mig.
Kanske förstår jag inte varför jag åkte därifrån.
Kanske måste jag plötsligt packa väskan, lämna Paris glättiga neonljus och högfärdiga arkitektoniska skönhet, och slutligen återvända till den där rökiga doften av medeltid...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar