I väntan på Godot / Ondot / Språktidningen

Sedan Y överlät postnycklarna till mig har jag inte fått ett enda brev.
Inte för att jag brukar få särskilt många, jag tror att folk glömt bort hur man gör - jag tror att jag själv håller på att glömma bort.

De enda som fortfarande är duktiga på att skicka brev är franska Skatteverket, och alla andra myndigheter som nyligen fått nys om min franska existens och börjat jaga mig.

Och så min franska bank som två gånger i veckan skickar hem mitt kontoutdrag, strax innan de ringer på mobilen för att kolla så att jag läst det.

Men nu går jag i väntan på ett stort brunt kuvert med min egen nervösa handstil och mitt eget skickligt ditslickade frimärke.
Return to sender.

Kuvertet vars innehåll säger att "Ja, Caroline, vi accepterar din förfrågan om om-orientering och du kan i vår börja läsa Langues Etrangères Appliquées", eller det andra:

"Nej, Caroline, det här går ju inte för sig, vilken urbota dum frågan, laisse-tomber"

Och så årets första nummer av Språktidningen.