Sängkammarbekännelser

Det finns en rad i en sång som ibland träffar mig precis i mitten.

Kanske lite väl nära sanningen.

"On a cloué des projets sur nos agendas, pour être sûrs, bien sûrs, d'aller au moins jusque là"

Vi har naglat fast projekt på vår agenda,för att vara säkra, väldigt säkra, på att nå ändan dit.

Förra året - första året med Y - vägrade jag att planera något som låg bortom kommande veckoslut.

Det var inte att jag inte ville, men hur kunde jag vara säker på att vi fortfarande skulle vara tillsammans när löven föll till marken, när det blev tid för höstkappor vi aldrig sett varandra i och julklappar vi rädslades något helt oresonligt inför?

Nu är det januari och Y sover fortfarande vid min sida medan jag försöker att så dovt som möjligt knappa på dessa kaffebefläckade tangenter.

Vi har resplaner för stundande lov, för kommande lov, och vi talar högt och självsäkert om Bretagnes klippor och tidvatten, kom sommaren.

Sången fortsätter: "Tu as peur de me voir partir et moi que tu ne restes pas".

Du är rädd för att se mig gå och jag för att du inte ska stanna.

Men jag är inte mer säker nu än jag var då.

Kanske mindre.

Inte säker på någonting.

Våra resplaners substans säger ingenting om förhållandets.

Men jag invaggas i en falsk tro att vi naglat fast oss själva - oss - vid en tidpunkt i framtiden, och därmed behöver jag varken frukta eller överväga någon eventuell rubbning, ty det vore en

nästintill fysisk omöjlighet.

.