2007: Jag bor på femtio kvadratmeter tillsammans med tre andra svenskor, och var månad stoppar vi 70 euro var i en kakburk som tjänar till matkassa.
En gång i veckan handlar två av oss på Lidl, och dessa två har rätt att köpa en överraskningprodukt som inte finns med på den minutiöst genomarbetade handlelistan.
En överraskningsprodukt kunde till exempel vara fruktsallad på konserv eller rosa diskhandskar.
Men så ibland var jag tvungen att gå till det lite dyrare Monoprix (som jag brukar likna vid svenska Åhlens, + matavdelning), för att köpa strumpbyxor, hårspray, batterier eller någon annan glamorös vara.
Och i dessa stunder tänkte jag alltid att en dag, i en mycket mycket avlägsen framtid, när jag är en förnäm och obehagligt rik parisisk societetstant, ska jag handla alla mina varor på Monoprix, varje vecka, hell, varje dag, precis vad jag vill.
2011: Nä fy för så tradigt att ge sig ut i den fuktiga pariskvällen för att traska till Monoprix - igen - och handla diskmedel, kaffekapslar och fullkornspasta, och sedan slåss i kassorna med alla societetstanter som tränger sig före och tror att deras foie gras har mer bråttom hem än min frysta spenat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar