När jag flyttade in hos Y, i mars förra året, täcktes sovrumsfönstret av en byggnadsställning och balkongdörrarna mot innergården var fläckliga av damm och färgflisor.
Så i juni tog man ner den, och jag vandrade stolt hem från Monoprix med ett bord under armen.
Därpå följde stjärnbeströdda kvällar av medhämtad japansk mat i stearinljuset och sovrumslampans sken. När kvällen blev kylig lindade vi in oss i filtar, öppnade ännu en flaska vin, och väntade på de stjärnfall som man sällan skådar i de stora städerna.
Sommaren tog slut medan vi turnerade föräldrahem runtomkring i Europa.
När vi till slut kom hemrulllandes med våra resväskor i September, hade byggnadsställningen magiskt nog limmat ihop sig själv, och förflyttat sig till fasades på framsidan.
Där täckte den nu den balkong som var ämnad för mitt förmiddagskaffe, från vilken jag kunde betrakta den täta trafiken på Rue Faubourg Saint-Antoine och studera årstidernas växlingar i trädtopparna som stod så nära.
Vi ombads att hålla våra jalusier mot balkongen stängda, men då jag inte lät mig berövas på dagsljuset, fann jag mig mer än en gång öga mot öga - och naken - med en byggnadsarbetare.
Sen kom imorse.
Jag vaknade till det ljud som alltid frambringar kittlande spänningsfjärilar i magen.
Ljudet av stål mot stål.
Av någon som sågar i rör, och av rör som faller med en duns till asfalten.
Inrusandes i sovrummet kommer en halvrakad Y, och förkunnar med darrande röst att slutet är nära.
Jag tyckte mig nästan kunna urskilja en liten tår av glädje som rann längs hans lena kind.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar