Heja språket!

När jag var mycket mycket yngre och väldigt väldigt sjuk brukade jag skriva.

Läsa och skriva och titta på Rederiet - mer än så kan man inte göra i en sal på lasarettet.

I snart sjutton år har skrivandet hjälpt mig att leva, att leva rikare, att leva tvåfaldigt.

Jag behöver inte skriva om sjukdomen och dess efterskalv för att det ska vara terapeutiskt.

Men ibland tänker jag ändå.

Att man skulle dela med sig något.

Att om man har språket, och om man har historien, då är det faktiskt lite ens ansvar, som en eldig skrivlärare en gång sa till mig.

Och när jag inser vad Heja Abbes underbara pappa Gunnar har ställt till med för ett fantastiskt projekt, blir jag alldeles tårögd, engagerad, inspirerad och otroligt upprymd.