Någon sa någon gång att i Paris får man inte tveka.
Om du i Paris passerar en plats som tilltalar dig, ska du genast skrida till handling (eller ätning), ty du kommer aldrig tillbaka just dit.
Under mitt första parisliv förde jag en evighetslång lista över sådana platser.
Övertygad om att jag aldrig skulle återse dem.
Alla dessa förlorade restauranger där jag trånande kikat in genom immiga rutor och vita spetsgardiner, alla de barer där jag önskat skåla och dansa sur le comptoir, alla mystiska och o-identifierbara skyltar jag begrundat och sedan övergett.
Nu, tre år senare, börjar jag sakta att återse dessa platser.
Som om jag rört mig i en cirkel.
Långsamt, pö om pö som en fransman skulle ha sagt, finner jag mig på förunderligt bekanta platser, i ett deja vu-iskt tillstånd.
En av någon annan planerad restaurang under veckoslutet, ett oplanerat, oförhappandes beslut en veckokväll. Och där står man plötsligt under skylten och förundras.
Någon hade fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar